Var skall man börja? Sorgliga dödsbesked förra veckan, då sprack allt. Ville inte vara. Ville inte något. Eller jo, jag ville ut, bort, hemifrån, få distans, fokusera på annat. Men klart jag inte kunde lämna barnen själva och inte heller ställa kravet på Samuel att han skall ta dom medan jag drar iväg och skingrar jobbiga tankar. Försökte få till lite mysigt till Melodifestivalen men abstinens i kombination med frustration och  massa andra känslor gjorde att det bara blev tomt på något sätt. Jag orkar inte, tänkte jag. Orkar inte tänka, orkar inte vara vaken. Smällde i mig en överjävlig dos mediciner,  Samuel ringde 112 och det blev ambulans till SöS, minns bara att jag kramade om barnen och sa att jag var tvungen att åka till läkaren och kolla lite prover och sa att vi ses i morgon bitti, sen att jag kördes in i ambulansen, fick syrgas och droppnålar insatta, blev daskad i ansiktet då och då under färden in och tillsagd att inte sluta andas och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp där nästa morgon och var SÅ groggy, kunde varken prata, gå eller stå, allt bara snurrade. Fick prata med överläkaren i Psykiatri och fick förklara att jag bara velat sova, inte dö och blev sen körd hem med sjuktransport. Väl hemma fick jag veta att socialjouren ringt på natten hem till Samuel och försäkrat sig om att barnen hade det bra och ställt massa frågor. De ringde även i förrgår kväll och frågade hur jag mådde, ifrån psykiatrin. Och går ringde de från socialen/Familjeenheten och jag skall ha möte med dom och missbruksenheten på fredag. Eftersom jag åkt in och ut från olika kliniker och sociala automatiskt kopplas in varje gång något liknande händer så har jag haft mycket kontakt med dom tidigare. De är helt fantastiska, men när hon ringde i morse kändes det som om hon tänkte att ”nu får det vara nog, det här håller inte”. Och det gör det ju inte heller. Jag vill och behöver hjälp, men hjälpen går inte att få direkt, det är VÄNTETID om man skall få hjälp. Ringde det samtal jag borde gjort för flera dagar sedan, till TUB-mottagningen, den specialistmottagning för läkemedelsberoende jag väntar att få komma in på. Hur många gånger jag än ställde frågan rakt ut om hur jag låg till i kön så fick jag inget bra svar. Hon frågade bara om jag kunde komma med kort varsel den dagen de ringer och har en plats, vilket jag svarade ja på. Jag sitter ju här,  startklar. Barnens pappa ringde och även han hade fått samtal från sociala och om inget händer nu så kommer han att ha 100% av vårdnaden. Marken bara rasar under mina fötter. Hur i h-vete kunde allt gå så fel?? Hur kan ett beroende vara starkare än styrkan att kämpa och vara ”fit-for-fight” för sina egna barn. Nej, nu jävlar Annika, måtte du få hjälp snart för nu går det BARA utför…

Idag är jag så jävla ledsen och besviken. Du vill att jag skall sluta med mitt missbruk. Det är klart jag vill. Jag vill inget hellre. Men det är så JÄVLA svårt och minsta, minsta motstånd, minsta motstånd, minsta motvind gör att jag så gärna vill tillbaka. Jag sitter här sjukskriven sen drygt ett år tillbaka och har fan inte gjort mycket under den tiden. Nu har jag hittat vänner som befinner sig i samma situation. Vi stöttar och kämpar med varandra. Vi stjälper inte varandra. Vi hjälper varandra. Vi är på samma nivå. Ingen -INGEN- kan någonsin förstå detta helvete vi alla går och gått igenom. Bara vi. Ingen annan. Visst, du kan försöka förstå, men det är en omöjlighet om man inte varit där. Jag har trillat fram och tillbaka, det är ingen hemlighet. Men jag kämpar. Och jag är en BRA mamma till mina barn. Jag finns där för dem i vått och torrt. Jag pratar mycket med dom, jag ägnar mycket tid åt dom, jag ger dem otroligt mycket kärlek och av min tid. Jag hjälper dem med läxor och jag köper kläder som de vill ha. Jag finns för dom dag som natt. De får sova i min säng eller vice versa. Jag somnar bredvid dom när de vill. Jag läser eller lyssnar på godnattsagor. Jag tvättar deras kläder. De är hela och rena. De är underbara barn; artiga, omtänksamma, snälla och otroligt godhjärtade. Jag låter alltid deras vänner vara här, hemma hos oss skall ALLA vara välkomna och det märks eftersom huset är fullt med barn varje barnvecka och det älskar jag.

Jag kämpar. Jag säger det igen; jag kämpar. jag väntar på plats på kliniken, det vet du. Varför tror du jag står i den kön? För att bli inlåst i ett antal veckor? Nej, för alla andras skull. För att visa att jag kan och vill. Och den dagen kommer då jag blir mitt gamla jag igen. Men tills dess? Varför låter du mig inte vara med de jag tycker om? De som stöttar mig på ett annat sätt än du stöttar mig på? Låt mig få vara den jag är NU så länge det inte skadar någon, och det gör det ju inte. Det skulle jag aldrig göra. Alla är eller har inte varit Guds bästa barn, men man måste ge alla en ärlig chans. Och man kan inte döma någon man aldrig träffat. Jag har haft några otroligt roliga, sköna, mysiga dagar de senaste veckorna med mina vänner. Kan du inte låta mig få fortsätta ha det så? VILL du att jag skall sitta här hemma i min ensamhet och ha ångest?

Och för er som inte vet vad mitt beroende handlar om; läs om det på min sida här. Jag är ingen knarkare. jag har fått medicin som gör mig lugn och som dämpar min ångest.

Men du…om du tror att du kan styra mitt liv helt och hållet vet jag inte om detta kan fortsätta, för så kan jag inte leva.

Idag har varit en konstig dag. Jag har växlat mellan ilska, besvikelse, frustration, varit ledsen, irriterad och trött på allt och alla (nästan).  Helt sonika tog jag en dusch, lade en svart makeup runt ögonen, verkligen rå-sminkade mig och satte på musik på högsta volym och det hjälpte lite, haha. Jag är ju inte dummare än att jag själv inser hur det låter, men så var det i alla fall. Sen har jag försökt få ihop nåt jävla trådlöst nätverk här hemma och vi har typ femton olika men ingen router funkar, om ingen såg mig skulle jag vilja gått ut på gatan utanför, slängt alla på marken och kört över dom med bilen, om och om igen. Men jag har faktiskt gränsar jag med, så jag åker med skiten till återvinningen istället. Sen undrade Valter om jag ville hänga med på en promenad med Shiva men jag kände mig verkligen inte för att gå utanför dörren så han skulle ev. komma hem till mig senare och ta en fika, men det får bli en annan dag. Gjorde två affischer idag till en musikklubb som i alla fall blev lyckade, så nåt har jag lyckats med i alla fall. Middagen bestod av kebab från pizzerian på Strandtorget (världens godaste). Det är Samuels matvecka och han satt fast i tunnelbanan i 1 1/2 timme så därav den middagen. Fy, vilken trist dag, imorgon skulle jag behöva:

• Fixa upp ett par gardiner
• Skriva ett brev till Skatteverket och begära anstånd på min kvarskatt på 75 000
• Printa ut massa superfina foton och sätta in dom i ramar och helst hitta ett ställe där de passar också
• Skicka in mitt läkarintyg
• Ringa TUB-mottagningen (där jag skall läggas in några veckor) och fråga vad man får ha med sig, om man får ta emot besök och massa annat

Får jag 2 av dessa saker gjorde blir jag nöjd, man ska sikta högt

Dags att lägga huvudet på kudden. Sov så gott, puss & kram!

Fan vad jag har varit lat idag, inte ett skit har jag gjort. Eller jo, jag har suttit och lagt över ALLA mina blogginlägg från min förra blogg till den här nya, det tog några timmar iofs. Sen har jag ätit frukost och druckit kaffe. Driftig tjej va? Hmm…

Skall i alla fall gå en sväng till affären och handla lite, betala ett par räkningar och hjälpa Samuel med maten när han kommer hem. Idag blir det räk-tzatziki med  bulgur och jungfrusallad, sååå gott! Sen blir det säkert lite mer gjort ikväll, när jag sitter här på dagarna kommer man liksom ingen vart, man bara går runt och runt och orkar ingenting, sen innan Samuel kommer hem brukar jag ta ett snabbryck och sätta på en tvätt och städa och tända ljus.

Ikväll tänker jag kolla på Outsiders på Kanal5, ett program jag aldrig tittar på annars, snacka om freakshow, men jag såg trailern, att det skulle handla om el-överkänsliga människor och det såg bara så knäppt ut på trailern så jag måste kolla lite i alla fall. Sen blir det Aschberg på TV8 kl. 22, då handlar det bland annat om det nybildade Frihetspartiet. LÄS deras hemsida, och framförallt deras partiprogram om droger och ”bikers-frågor”…weird igen.

Hoppas ni alla får en mysig måndagskväll trots att det är 4 dagar kvar av veckan. Tänd lite ljus i mörkret och myyyys!