Jag skriver detta från sjukhuset där jag är inlagd. Eller slutenvården. Psykiatrisk klinik. Dårhus. Behandlingshem. Kalla det vad ni vill men här är jag i alla fall. Inlåst. Eller jag får gå ut för att röka och om jag vill får jag gå de 150 meterna till OKQ8-macken för att handla något i den pinsamt pyttelilla butiken. Jag ska vara rak och ärlig om varför jag är här. På ett villkor – döm mig inte. Se inte ned på mig. Var inte rädda. Fråga om ni undrar. Gå inte förbi mig och låtsas inte som om ni ej ser mig. Jag har haft mer eller mindre allvarliga depressioner sen tidiga tonåren. De har haft sina orsaker men de är högst privata och rör bara mig själv. För några år sedan kom de tillbaka utan att jag egentligen vet varför. Jag har vissa tankar och aningar då det hände mycket i mitt liv då, men trots jag inte kände sorg eller ilska så kanske det ändå fanns där djupt inom mig? Jag vet inte. En utredning påbörjades och till slut fick jag diagnosen bipolär typ 2 (även kallad manodepressiv sjukdom), paniksyndrom, ångestsyndrom och depression. Jag har medicinerats för detta och ett par av mina läkemedel, som skall verka lugnande, är narkotikaklassade och extremt beroendeframkallande vilket ledde till just ett starkt beroende för att sedan blev ett missbruk. När jag legat på beroendekliniker har morfinister och heroinister sagt att mina tabletter är värre att lägga av med än heroin, det säger en hel del. Så här är jag nu. Beroende och sjuk. Många i min omgivning har slutat höra av sig. Rädsla? Avsky? Jag vet inte, men jag ber alla som läser detta att se på mig som jag är. Jag har problem jag önskar jag inte hade förstås. Men det smittar inte. Jag får inga raseriutbrott där jag sparkar och skriker. Jag är ingen elak person. Jag är jag och den jag är, ta mig för det eller inte alls. Till er som vågar, bryr er och ser mig för den jag är; jag älskar er.