Var skall man börja? Sorgliga dödsbesked förra veckan, då sprack allt. Ville inte vara. Ville inte något. Eller jo, jag ville ut, bort, hemifrån, få distans, fokusera på annat. Men klart jag inte kunde lämna barnen själva och inte heller ställa kravet på Samuel att han skall ta dom medan jag drar iväg och skingrar jobbiga tankar. Försökte få till lite mysigt till Melodifestivalen men abstinens i kombination med frustration och  massa andra känslor gjorde att det bara blev tomt på något sätt. Jag orkar inte, tänkte jag. Orkar inte tänka, orkar inte vara vaken. Smällde i mig en överjävlig dos mediciner,  Samuel ringde 112 och det blev ambulans till SöS, minns bara att jag kramade om barnen och sa att jag var tvungen att åka till läkaren och kolla lite prover och sa att vi ses i morgon bitti, sen att jag kördes in i ambulansen, fick syrgas och droppnålar insatta, blev daskad i ansiktet då och då under färden in och tillsagd att inte sluta andas och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp där nästa morgon och var SÅ groggy, kunde varken prata, gå eller stå, allt bara snurrade. Fick prata med överläkaren i Psykiatri och fick förklara att jag bara velat sova, inte dö och blev sen körd hem med sjuktransport. Väl hemma fick jag veta att socialjouren ringt på natten hem till Samuel och försäkrat sig om att barnen hade det bra och ställt massa frågor. De ringde även i förrgår kväll och frågade hur jag mådde, ifrån psykiatrin. Och går ringde de från socialen/Familjeenheten och jag skall ha möte med dom och missbruksenheten på fredag. Eftersom jag åkt in och ut från olika kliniker och sociala automatiskt kopplas in varje gång något liknande händer så har jag haft mycket kontakt med dom tidigare. De är helt fantastiska, men när hon ringde i morse kändes det som om hon tänkte att ”nu får det vara nog, det här håller inte”. Och det gör det ju inte heller. Jag vill och behöver hjälp, men hjälpen går inte att få direkt, det är VÄNTETID om man skall få hjälp. Ringde det samtal jag borde gjort för flera dagar sedan, till TUB-mottagningen, den specialistmottagning för läkemedelsberoende jag väntar att få komma in på. Hur många gånger jag än ställde frågan rakt ut om hur jag låg till i kön så fick jag inget bra svar. Hon frågade bara om jag kunde komma med kort varsel den dagen de ringer och har en plats, vilket jag svarade ja på. Jag sitter ju här,  startklar. Barnens pappa ringde och även han hade fått samtal från sociala och om inget händer nu så kommer han att ha 100% av vårdnaden. Marken bara rasar under mina fötter. Hur i h-vete kunde allt gå så fel?? Hur kan ett beroende vara starkare än styrkan att kämpa och vara ”fit-for-fight” för sina egna barn. Nej, nu jävlar Annika, måtte du få hjälp snart för nu går det BARA utför…

Idag är jag så jävla ledsen och besviken. Du vill att jag skall sluta med mitt missbruk. Det är klart jag vill. Jag vill inget hellre. Men det är så JÄVLA svårt och minsta, minsta motstånd, minsta motstånd, minsta motvind gör att jag så gärna vill tillbaka. Jag sitter här sjukskriven sen drygt ett år tillbaka och har fan inte gjort mycket under den tiden. Nu har jag hittat vänner som befinner sig i samma situation. Vi stöttar och kämpar med varandra. Vi stjälper inte varandra. Vi hjälper varandra. Vi är på samma nivå. Ingen -INGEN- kan någonsin förstå detta helvete vi alla går och gått igenom. Bara vi. Ingen annan. Visst, du kan försöka förstå, men det är en omöjlighet om man inte varit där. Jag har trillat fram och tillbaka, det är ingen hemlighet. Men jag kämpar. Och jag är en BRA mamma till mina barn. Jag finns där för dem i vått och torrt. Jag pratar mycket med dom, jag ägnar mycket tid åt dom, jag ger dem otroligt mycket kärlek och av min tid. Jag hjälper dem med läxor och jag köper kläder som de vill ha. Jag finns för dom dag som natt. De får sova i min säng eller vice versa. Jag somnar bredvid dom när de vill. Jag läser eller lyssnar på godnattsagor. Jag tvättar deras kläder. De är hela och rena. De är underbara barn; artiga, omtänksamma, snälla och otroligt godhjärtade. Jag låter alltid deras vänner vara här, hemma hos oss skall ALLA vara välkomna och det märks eftersom huset är fullt med barn varje barnvecka och det älskar jag.

Jag kämpar. Jag säger det igen; jag kämpar. jag väntar på plats på kliniken, det vet du. Varför tror du jag står i den kön? För att bli inlåst i ett antal veckor? Nej, för alla andras skull. För att visa att jag kan och vill. Och den dagen kommer då jag blir mitt gamla jag igen. Men tills dess? Varför låter du mig inte vara med de jag tycker om? De som stöttar mig på ett annat sätt än du stöttar mig på? Låt mig få vara den jag är NU så länge det inte skadar någon, och det gör det ju inte. Det skulle jag aldrig göra. Alla är eller har inte varit Guds bästa barn, men man måste ge alla en ärlig chans. Och man kan inte döma någon man aldrig träffat. Jag har haft några otroligt roliga, sköna, mysiga dagar de senaste veckorna med mina vänner. Kan du inte låta mig få fortsätta ha det så? VILL du att jag skall sitta här hemma i min ensamhet och ha ångest?

Och för er som inte vet vad mitt beroende handlar om; läs om det på min sida här. Jag är ingen knarkare. jag har fått medicin som gör mig lugn och som dämpar min ångest.

Men du…om du tror att du kan styra mitt liv helt och hållet vet jag inte om detta kan fortsätta, för så kan jag inte leva.

Idag har varit en konstig dag. Jag har växlat mellan ilska, besvikelse, frustration, varit ledsen, irriterad och trött på allt och alla (nästan).  Helt sonika tog jag en dusch, lade en svart makeup runt ögonen, verkligen rå-sminkade mig och satte på musik på högsta volym och det hjälpte lite, haha. Jag är ju inte dummare än att jag själv inser hur det låter, men så var det i alla fall. Sen har jag försökt få ihop nåt jävla trådlöst nätverk här hemma och vi har typ femton olika men ingen router funkar, om ingen såg mig skulle jag vilja gått ut på gatan utanför, slängt alla på marken och kört över dom med bilen, om och om igen. Men jag har faktiskt gränsar jag med, så jag åker med skiten till återvinningen istället. Sen undrade Valter om jag ville hänga med på en promenad med Shiva men jag kände mig verkligen inte för att gå utanför dörren så han skulle ev. komma hem till mig senare och ta en fika, men det får bli en annan dag. Gjorde två affischer idag till en musikklubb som i alla fall blev lyckade, så nåt har jag lyckats med i alla fall. Middagen bestod av kebab från pizzerian på Strandtorget (världens godaste). Det är Samuels matvecka och han satt fast i tunnelbanan i 1 1/2 timme så därav den middagen. Fy, vilken trist dag, imorgon skulle jag behöva:

• Fixa upp ett par gardiner
• Skriva ett brev till Skatteverket och begära anstånd på min kvarskatt på 75 000
• Printa ut massa superfina foton och sätta in dom i ramar och helst hitta ett ställe där de passar också
• Skicka in mitt läkarintyg
• Ringa TUB-mottagningen (där jag skall läggas in några veckor) och fråga vad man får ha med sig, om man får ta emot besök och massa annat

Får jag 2 av dessa saker gjorde blir jag nöjd, man ska sikta högt

Dags att lägga huvudet på kudden. Sov så gott, puss & kram!

Fan vad jag har varit lat idag, inte ett skit har jag gjort. Eller jo, jag har suttit och lagt över ALLA mina blogginlägg från min förra blogg till den här nya, det tog några timmar iofs. Sen har jag ätit frukost och druckit kaffe. Driftig tjej va? Hmm…

Skall i alla fall gå en sväng till affären och handla lite, betala ett par räkningar och hjälpa Samuel med maten när han kommer hem. Idag blir det räk-tzatziki med  bulgur och jungfrusallad, sååå gott! Sen blir det säkert lite mer gjort ikväll, när jag sitter här på dagarna kommer man liksom ingen vart, man bara går runt och runt och orkar ingenting, sen innan Samuel kommer hem brukar jag ta ett snabbryck och sätta på en tvätt och städa och tända ljus.

Ikväll tänker jag kolla på Outsiders på Kanal5, ett program jag aldrig tittar på annars, snacka om freakshow, men jag såg trailern, att det skulle handla om el-överkänsliga människor och det såg bara så knäppt ut på trailern så jag måste kolla lite i alla fall. Sen blir det Aschberg på TV8 kl. 22, då handlar det bland annat om det nybildade Frihetspartiet. LÄS deras hemsida, och framförallt deras partiprogram om droger och ”bikers-frågor”…weird igen.

Hoppas ni alla får en mysig måndagskväll trots att det är 4 dagar kvar av veckan. Tänd lite ljus i mörkret och myyyys!

Jag som typ aldrig går utanför dörren, bestämde igår med Samuel att vi skulle gå på premiären av lördagsklubben på HoneyHoney igår, dit vi var bjudna av Gunnar som skall driva lördagsklubben där. Sen bestämde vi att vi skulle gå på bio efter, eller vi bokade biljetter först och sen bestämde vi att vi skulle gå på premiären. Vi kom dit, tog ett glas champagne, träffade lite gamla vänner, mycket trevligt och åt lite av buffén och drack nån öl. Vi blev inte så långvariga där, var tvungna att gå till bion. ”Snabba Cash” skulle vi se. Sure…gissa vem som somnade av och till under typ en och en halv timme av filmen?? Hur idiotiskt är det att gå ut först och sen på bio? Jaja, nu har man lärt sig något i alla fall .

Igår tog jag årets första bad. Jodå, det är helt sant. Dock inte frivilligt. Jag och Walter var nere i Alby, ett stort friluftsområde för er som inte kan vårt underbara Tyresö, och tog en promenad i det underbara vädret; sol, klarblå himmel och ett par minusgrader. Vi började gå ner mot sjön, uåå vidare i motionsspåret och såg alla människor på isen, plogmaskiner, skidåkare, föräldrar med pulka med flera, så vi bestämde oss för att gå ut på isen också. Tog första steget, jodå, det kände ju bra. Det andra; hmm…börjar kännas lite väl blött för att vara PÅ isen, men jag fortsatte envist tills PLUMS! Rakt igenom isen. Hahahaha, och så kunde jag inte sluta skratta heller så där stod jag med vatten upp till ovanför knäna och försökte ta mig upp, vilket inte var så lätt eftersom jag plaskade i så fort jag tog ett enda steg, tills slut fick jag liksom vada mig mot ett berg och klättra upp på ett berg. Helt sjukt. Så jag har nog badat tidigare än er flesta i år . Sen satte vi oss i solen och drack kaffe och lyssnade på Nationalteatern genom Walters lilla dator han hade med, och mindes gamla tider . Sen åkte vi hem till mig och värmde oss med lite mer kaffe och Shiva skrämde slag på Ronya så jag fick stänga in henne i ett rum. Alltså, jag gillar verkligen inte hundar men Shiva är så jäkla fin.

Nu sitter jag och har halvångest och nervös. Vi är bjudna till en premiär (av en gammal killkompis till mig) för en ny nattklubb som öppnat i Stockholm, lite mingel, gratis mat och dricka .

Men klart vi inte kan ta bilen så vi MÅSTE ta bussen…hjälp! Tur att jag har trygga Samuel med mig. Sen efter har vi bestämt att vi ska gå på bio och se Snabba Cash, vilket förmodligen kan vara en idiotidé, för antingen kommer vi tycka att festen är så rolig så vi inte vill gå till bion eller så kommer vi att somna på bion som är 2 timmar lång på grund av att vi druckit, haha. Vi får väl se hur det hela löser sig. Jag är ju ingen superdrickare, dricker ju knappt alkohol alls, så det blir inte så farligt för min del tror jag. Rapport kommer imorgon!

Nu ska Samuel laga lite brunch och sen blir det make-up-time.

Hoppas ni alla får en bra, mysig, trevlig och kul kväll! Puss & Kram!

Igår var jag på IKEA med Malin. Eftersom jag fortfarande inte fått arslet ur vagnen att göra min synundersökning, fylla i en hälsodeklaration samt betalat in 2000 pix till Länsstyrelsen, så jag kan få tillbaka mitt körkort, så är jag alltid lika glad när jag tar mig utanför hemmet . Tyvärr klarar jag inte att åka buss…

Idag gick jag upp som vanligt med barnen, vi försov oss lite vilket vi ALDRIG gör, men det blev en hyfsat lugn morgon ändå. Linus börjar ju alltid senare än Lucas så vi brukar sitta i soffan och mysa och kolla på ”The Voice”. Jag avskyr kanalen och musiken, men annars otroligt underhållande radioprogram på TV (Kanal5).
Sen spelade jag lite spel på datorn, läste nyheter, åt frukost, duschade och allt sånt och sen kom jag på att jag hade lovat Lucas att köpa skridskor idag, han växer ju som ogräs och förra årets splitternya är ju urväxta för länge sen… Jaha, hur skulle jag fixa det då? Jag har bil men inget körkort, Samuel vill inte köra vår bil eftersom vi inte brytt oss om att byta till vinterdäck för han åker kommunalt till jobbet och jag kör ju inte alls (sen tycker jag att det är liiiite överdrivet om jag får säga min mening, det är trots allt plogat och fint på vägarna här och inte kallt eller halt, men, men). Ringde min snälla mamma som kom och hämtade oss och vi hade sån himla tur att de absolut fräckaste skridskorna han verkligen ville ha fanns kvar i ETT par i hans storlek 38,5. Så köpte vi skridskoskydd också, han fick välja vilka han ville ha, vilket blev de dyraste förstås och vips var jag 800 kronor fattigare. Men glädjen i ett barns ögon är oslagbart så det var det värt. Slipade gjorde de också medan vi gick in på Coop och handlade mat. Service, Team Sportia; service!!
När vi kom till centrum, under Coop-garaget för er som vet var det ligger, fanns det massa polisbilar på plats, en häktesbuss och 12 poliser. Klart man undrar vad som hänt, men jag ville inte fråga. När vi handlat klart stod de och stoppade i stort sett varenda bil, som skulle ut från garaget, för nykterhetskontroll??? All respekt för det, men det kan ju knappast vara den dag där flest kör hem med alkohol i blodet från köpcentrat? Weird…

Idag blir det vårrullar med ris och soja till middag, har nog inte ätit det sen jag flyttade hemifrån, men gud vad det är gott! Ingen läxläsning idag, skönt, det blir nog levande ljus i mängde och en kopp varm choklad i TV-soffan med barnen.

Hoppas ni alla har haft en bra dag, skriv gärna i kommentaren om ni gjort något kul (eller tråkigt). Jag ÄLSKAR när jag får feedback och kommentarer på min inlägg, det är så kul . Ha en mysig kväll! Puss & Kram!!

Ja just det, får inte glömma: MASSOR AV GRATTISKRAMAR TILL VÄRLDENS BÄSTA ROBERT som fyller år idag men befinner sig i Thailand! Ses på The BIG Party!

Lite huvudbry så här på morgonen. Klarar du det?

Sitter här vid köksbordet och hjälper min son med matteläxan. När jag skall försöka förklara ett tal för honom har han aldrig nånsin sett den metoden jag använder. Så alltså måste jag antingen sätta mig in i det sätt som de använder i skolan idag, eller lära honom så som jag räknade i skolan. Confusing… Han säger själv att han tycker mina räknesätt är enklare men då blir det ju klurigt för honom sen i skolan. Jaja, jag lär honom det sättet som han tycker är lättast, det måste väl vara det bästa?

Jag kämpar. Jag kämpar varenda jävla sekund, minut, timme, dygn. Jag inser ju att jag inte kan leva ett liv med beroendeframkallande läkemedel, men från första början är jag ett offer från idiotläkare som bara skrev ut mer och mer och mer tills jag blev beroende. Vilket ledde till att när de slutade tvärt att skriva ut, istället för att trappa ner, så blev jag ”tvungen” att jaga på egen hand. Jag tänker på medicinerna 24 timmar om dygnet och jag vill inget hellre än att bli fri från dom, men ingen -INGEN- kan förstå som inte varit där, inte ens i närheten av vad jag går igenom. Sluta kartlägg mitt liv, sluta att hota med att koppla in min familj, polis, socialen och annat. Låt mig gå igenom min behandling. Låt mig försöka mitt sista försök på specialkliniken. Jag är en bra mamma, trots att jag tagit mediciner, jag är närvarande, kärleksfull, och jag gör allt för mina barn. Tror du att du hjälper mig genom hot? Tror du min ångest blir mindre och lättare för det? Du, vem du nu är, var MED mig istället för MOT mig. Ser du inte att jag vill och kämpar. Förstår du inte att jag önskar att jag aldrig, aldrig skulle tagit emot medcinerna om jag visste att de var så beroendeframkallande. Så här i efterhand när jag inser vilket helvete det är, skulle jag ALDRIG tagit emot dom. Jag är ett offer på grund av okunniga läkare. När jag hör sådana hot, tror du ångesten blir mindre då? Jag vill bara ta mer och mer för att slippa tänka de hemska tankar du ger mig. Vad fan tror du att du hjälper mig med genom att göra så här? Jag vet att det är jobbigt för alla i min omgivning, men för att slippa att mina anhöriga skall må dåligt så försöker jag bli fri. Hoppas du inser att du får mig att må sämre och att suget blir större när du kommer med dina hot. Jag vill, jag kämpar och jag SKA klara det. Vem du nu är, låt mig göra detta i min egen takt, på mitt eget sätt, det kommer att gå, även om det tar tid och det vet du nog. Jag vill inte leva under dessa hot, jag orkar inte bära det på mina axlar dessutom, förutom det jag kämpar mot, jag förstår inte att du inte förstår det.

Jag fattar det inte. Vad är så speciellt med bloggaren Kenza? Så här beskriver hon sig själv och sin blogg:

”Kenza Zouiten heter jag & jag är en 18-årig halvmarockansk Stockholmstjej som precis tagit studenten. Jobbar på MTV, designar skor och kläder och framförallt njuter av livet. Här i en av Sveriges största bloggar med ca 100 000 unika besökare varje dag så skriver jag om min vardag, mode, shopping & en massa annat. Det bästa jag vet är mina vänner, min familj & min lilla chihuahua Armani. Och det tyska bandet Tokio Hotel såklart. Kärlek. Spana in kategorin ”tokio hotel live” där jag skriver om mina TH-resor runt om i världen samt visar en massa bilder & filmer från resorna”.

Alla behöver skratta ibland och jag tror verkligen att ett skratt förlänger livet; så varsågoda här får ni några extra dagar i livet
PS! Notera Bengt Frithiofssons *hick* 00:59 in i filmen SAMT 1:31 in i samma film ”eeeh…äh, de är bara att köpa” Hahahaha!

Jag har kommit på att jag vill börja samla på någonting. Men jag vet inte på vad. Det får ju liksom inte vara något som är för stort. Och sen vill man ju inte samla på porslinsdockor, porslinskatter eller något av porslin överhuvudtaget förresten. Det måste vara något som man kan ha framme. Jag ser framför mig snygga hyllor i vardagsrummet, köket eller någon annanstans med min stora samling av jag-vet-inte-vad. Idag görs ju allting i så stora och alla möjliga upplagor. Ta t.ex. tändsticksaskar, varenda krog har ju sina egna platta askar, inte som de något snyggare avlånga askarna som fanns förr i tiden. Eller suddigum. Idag räcker det ju att gå till Åhléns eller Akademibokhandeln så har man en mindre uppsättning med Hello Kitty, Batman och diverse andra populära figurer för att ett par månader senare finna nästa massupptryckta skitsudd i samma affär. Så allt sånt blir ju jättetråkigt. När man var yngre samlade man ju på sudd bl.a., men då fanns det ju liksom inte samma gigantiska massproducerade upplagor av dom. Och dessutom vill jag inte ha en hylla full med sudd…

Shit, vilken dag. Jag vaknade tidigt imorse och hade redan ångest för vad som skulle hända på Sabbatsbergs TUB-mottagning där jag hade tid för bedömningssamtal.

Igår var en sådan dag då jag kände mig lite nere och då kommer paniken direkt då jag är livrädd att hamna i en djup depression igen. När man är bipolär (manodepressiv) kommer ju depression och mani i skov och det har varit rätt bra ett tag nu så det oroade mig.

Måndag igen. Har varit i Göteborg i helgen och firat min svärmor som fyllde jämnt. Vi åkte tåget som gick 07.07 från Centralen. Vi hade bokat 1:a klass eftersom det var så tidigt på morgonen så kändes det skönt. Jag lyssnade på musik i mobilen och sov nästan hela vägen, jätteskönt. När vi kom fram tog vi en taxi till Samuels mamma. Hon måste vara den bästa av svärmödrar, maken till omtänksammare, gulligare och snällare finns inte. Hon pysslar alltid om oss och gör så fint tills vi kommer, jag älskar att vara där, allt är så fridfullt på något vis. Sammys syster var redan där sedan några timmar och hjälpte till med förberedelserna innan gästerna skulle komma. Jag hann slänga mig in i duschen och fräscha till mig lite innan jag också hjälpte till. Så kom gästerna, det var släkt och vänner. Vi åt god mat och pratade och umgicks, en mycket trevlig dag/kväll. När alla hade gått satt vi bara och fikade och myste och pratade, som vi alltid gör. Som sagt, det råder någon otrolig mys-stämning där och det är så roligt att sitta ner och prata med henne och Samuels syster. Sen körde Samuel hem Magdalena och jag och svärmor satt kvar och pratade tills Samuel kom hem och vi gick och lade oss efter ett tag. Dagen efter sov vi ut. Samuel vaknade innan mig och satt och läste Göteborgs-Posten och sen åt vi frukost. Samuels mamma ville åka och titta på ett område där hon var lite sugen på att köpa lägenhet och vi tog en biltur och jag fick se lite mer av Göteborg. Sedan åkte vi till Samuels pappas grav och jag kände mig så himla ledsen när vi åkte därifrån. Så orättvist att han inte fick se sina barn växa upp. Så orättvist att Samuels mammas kärlek skulle lämna henne innan de fick bli gamla tillsammans. Så orättvist att Samuel inte har någon pappa…  Vi har inte varit där förut för kyrkogården ligger en bit bort. Sen var det dags att åka hem. Vi hämtade Magdalena på vägen och åt middag när vi kom hem och sen var det dags att bege sig av till tåget. Vemodigt som vanligt kändes det att åka därifrån. Vi hade bra platser på tåget och jag sov en större del av resan, skönt, fast det var ISKALLT på tåget, det har jag aldrig varit med om på X2000. Tur att man är ”liten” så man kan kura ihop sig på ett enda säte och ligga under jackan och slumra… Taxin som min snälla pappa beställt åt oss som han också betalade då han har konto, väntade på oss i en varm och skön bil. Vi åkte hem, möttes av en kärlekstörstig katt. Vi gjorde te och tända massa ljus och kröp upp i varsin soffhörna och tittade på TV, bland annat partiledardebatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag vet verkligen inte hur jag skall rösta i år, men en sak är säker; Fredrik Reinfeldt var som vanligt lugn och saklig medan Mona Sahlin pratade runt allting utan att svara på direkta frågor och jag klarar inte av att se henne alltså. Jag tror inte jag kan rösta på Socialdemokraterna för jag skulle skämmas över henne som statsminister och klarar inte av henne som person och ledare. Hon är nedlåtande och dryg enligt min uppfattning. Jag har i alla fall bestämt att jag i detta val skall sätta mig in mer i de olika partierna, vad de verkligen står för. Tror tyvärr att alliansen förlorar makten i alla fall. Idag har jag varit på Missbruksenheten och lämnat prov och pratat med min underbara socialsekreterare. Jag är så tacksam för att jag har så många fina människor omkring mig.

Idag känns det som om jag har många åsikter. Ska ta upp några av dom här. (Jag håller på att bli en bitter surkärring som sitter hemma hela dagarna och retar upp mig på saker för att jag inte har något bättre för mig … hjälp!!!)
Jag tänker börja med några Facebook-grejer.

1) Jag förstår inte alla dessa grupper på Facebook. Att man går med i grupper för en god sak, för en favoritartist eller ett fotbollslag eller liknande, visst. Men de jag inte förstår är dessa man ska klistra in i statusraden om man älskar sina barn osv. Gör inte alla det? Jag älskar mina barn mest av allt på hela jorden, men behöver inte outa det med en statusrad, klart jag älskar dom minst lika mycket ändå. Jag tycker det är en sån självklar grej så man inte behöver gå med i en grupp för det?
2) Jag irriterar mig också lite på dem som skaffar Facebook men som aldrig är inne. Går man in på profilen så ligger inget kort på personen, ingen information, nada. Visst, alla har ju inte lika mycket tid som jag, surfittan som sitter hemma hela dagarna, så till en del kan jag förstå. Man kanske reggar sig och sen tycker att hela grejen är meningslös och man kan ju inte deleta sitt konto heller, så det kan ju vara en anledning. Men annars är det som folk som har mobil men aldrig har den på *grrrrr*.

Okej, det var dagens Facebooksirritationsmoment (långt ord by the way)

Nu lite mediairritation:

1) Nyhetsankaret på SVT, Rikard Palm, åkte fast för fyllekörning. Den klassiska dagen-efter-körningen. 0,4 i promille. Idag uttalade han sig i Expressen och sade följande:
” – Jag tycker inte att det är rimligt. Jag har blivit straffad nog, säger han.” Okej, det är höga böter, vet inte vad bötesskalan ligger på vid rattfylleri, men som man bäddar får man ligga. Och ”jag har blivit straffad nog”?????? Ja, du är nyhetsankare och sådant läcker ut i press men sådant får man ju räkna med om man kör med alkohol i kroppen. Tror knappast polisen tar hänsyn till om man är mediaperson eller inte. Och sedan: Reportern: ”15 000 är alltså pengar du inte riktigt har?
- Jo, jag kan fixa det inom familjen, jag kommer låna till det. Men det blev ju ingen skidsemester för mig och ungarna. Det är ju tråkigt.
Ja, jättetråkigt. Det finns otaliga barnfamiljer som aldrig har råd att åka på semester, fast de har skött sig. Jag kan bara inte tycka synd om honom … sorry.

2) I Aftonbladet idag är det en STOR artikel angående… Nej, inte Haitis invånare, nej, inte rättegången om Therese Rojo, utan om… Mona Sahlins VÄSKA. http://www.aftonbladet.se/debatt/article6471870.ab Hon har tydligen en Louis Vuitton-väska som kostar lika mycket som en medelmånadsinkomst för en ”Svensson”. Jaha? Jag är verkligen ingen Mona Sahlin-fantast, långt därifrån, men vad fasiken. Om hon har råd och vill ha en sån väska behöver väl inte alla avundsjuka, lågavlönade gå i taket för det? Hon sliter säkert hårt på sitt jobb och kan väl få unna sig en VÄSKA???? Oh my God… denna Jantelag…

Och så lite TV-snack.

Kollade på (ett av) mitt favoritprogram Lyxfällan i förrgår. Fantastiskt bra TV. Man känner sig vuxen, ansvarsfull och smart när man kollar på dessa människor de skall hjälpa. Jag har själv för ganska länge sen suttit med skitekonomi, betalningsanmärkningar etc. och skulle säkert ha passat där då, men idag är jag fri. Inga kontokortsskulder, inga anmärkningar, inga betalningspåminnelser eller inkassokrav. Inga kreditkort och kommer ALDRIG, ALDRIG att skaffa heller. Man har ju inte mer pengar än de har man har för tillfället?
I alla fall så var det paret Leyla och Jimmy i Kista som behövde hjälp. Leyla tjänade 40 000 kronor/månad NETTO, hon jobbade 200 % på grund av att hennes slappa sambo ska starta ett företag med sin bror, vilket ännu ej var klart ännu, men han räknade med att kunna ta ut en lön på 35 000 redan första månade… Eeh, va? Knappast, va? Att vara egen företagare kräver otroligt mycket arbete och knappast någon större lönsamhet i början och definitivt inga 35 000 i lön att plocka ut första månaden. Sedan hade de ett superpåkostat hem och handlade inredningsprylar för 3500 i månaden, minst. De gick ut och åt ofta och varje gång kostade det ca 1500 kr. Hon köpte kläder för 6000 i månaden, han inget alls i stort sett, vilket känns rättvist då hon jobbade 200 %. Vidare hade de hur kreditkortsskulder som helst; det var Amex, Ikea, på en massa inredningsbutiker med många flera. De fick de ju klippa rakt av som första åtgärd. Hon hade en hel vägg med skjutdörrar där hon hade alla sina kläder, och det var nog lika mycket som alla kläder jag överhuvudtaget köpt i hela mitt liv. 40 par skor, dyra klockor och smycken, superfint hår som nog krävde frisörbesök ett par ggr per månad. Naglarna var välmanikyrerade och krävde nog sin uppfräschning minst en gång i månaden. De tjänade med andra ord (enbart på henne) ganska bra, men hade sjukt mycket onödiga smålån osv. Men sen det värsta av allt; de hade pantsatt en väns guldsmycken för att ha råd att leva flashigt. Jag skulle bli vansinnig om jag vore den vännen/släktingen. Så programledaren gick raka vägen till pantbanken för att sälja deras klockor för han tyckte det var bland det lägsta han nånsin sett och jag är nog beredd att hålla med. Okej, sen rullade programmet på och de fick avslag på banklån för att kunna baka in sina krediter och Jimmy var tvungen att skaffa ett jobb som han senare fick. När programledarna sen kom tillbaka så ville de höra vad som hänt sen sist. Ingenting!!! Jo, han hade fått jobb, men Leyla fortsatte jobba 200 % tills han skulle börja och få lön. De var alla ense om att de var tvungna att banta ner sina kostnader radikalt och sen var programmet slut och det var verkligen märkligt program då man aldrig fick se att de verkligen förändrat något. Efter programmet sa jag till Samuel när han undrade hur det gått för dem sen dess, att jag inte trodde att de var tillsammans längre utan separerat, och jodå, Samuel lyckades hitta en artikel om dom och det hade visat sig att det hade dom. Är man ett par som alltid har levt flashigt och köpt sig vad de än vill ha och levt livets glada dagar så är det inte lätt när man sen skall klippa alla kreditkort de haft så kul med, börja laga mat hemma, ta med matlådor och betala tillbaka alla skulder. Välkommen till verkligheten. I tidningen stod –förutom att de hade separerat och att alla skulderna fanns kvar- att Leyla var mest förbannad för att programledaren hade sålt hennes klockor till underpris (eftersom han tycker det var förjävligt rent ut sagt att hon pantat en väns guldsmycken och splashade upp pengarna istället för att lösa ut dom… säger bara AGREE!!! Idioter finns det gott om… Och till sist så ger de jäkla programledarna dom en resa till klarblåa hav och vita sandstränder, sol och värme. PLUS en massa skönhetsprodukter i snygga bags till Leyla och en (inte så billig) marknadsföringsutbildning till Jimmy. De hade de klart varit värda om de nu hade kämpat lite för att ändra på sig, men man såg INGENTING till förbättring hos DOM, endast det som programledarna hjälpte dom med…
Läs mer här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4285328.ab?service=print

Jag har hur mycket som helst att skriva om sånt här, men för att endast framstå som LIIITE gnällig, inte så mycket ), så slutar jag här. Tappert om ni orkade läsa hela!!

Och till sist en vädjan; snälla, gulliga, rara, roliga, intressanta och intelligenta människor som läser min blogg: Lämna kommentarer!!! Jag vill ha feedback (bra som dålig), jag vill ha diskussion, debatt, åsikter, er syn på det jag skriver om. Ni behöver inte skriva långa debattartiklar, men… Håller ni med? Har jag fel? Upprör jag mig över något som bara känns löjligt att vara upprörd över? Hur kul är den här bloggen egntligen? Vad är roligast att läsa om? FEEDBACK!!!! Please! Det är så mycket roligare att blogga då. Jag VET ju att folk läser här, det ser jag i min statistikräknare, men nästan aldrig någon som skriver kommentarer trots att jag vädjat om detta. Tack om ni vill kommentera något, stort som litet!

Puss & Kram!!!

Jag känner mig så himla lycklig och tacksam. Jag har världens underbaraste barn och sambo som ger mig så otroligt mycket glädje och styrka. Linus & Lucas är verkligen i sina härligaste åldrar just nu (fast det var fulla tonårsfasoner för bara några veckor sen, men det där kommer ju såklart att pendla upp och ner som sig bör). På helgerna sover de alltid i samma säng och ligger och spelar på varsin dator i sängen eller bara ligger och småpratar. Så gulligt att man vill sova med sin lillebror när man är 13 tycker jag. De umgås väldigt bra tillsammans och Linus är väl kanske inte den som kramas med brorsan öppet, men Lucas kramar ofta om Linus och talar om hur mycket han älskar honom. So sweet… De har varit jätteduktiga med att komma i säng i tid, tagit hem läxor och lappar och sånt som man förut alltid behövde tjata om. Läxorna göra direkt efter skolan för ledig tid sen resten av kvällen, att jämföras med förut då de alltid ville skjuta upp läxorna till sist då de var trötta och smågriniga. Linus uppskattar jättemycket den tid vi har tillsammans när vi bara sitter och pratar eller när han får ensamtid med oss när Lucas somnat. Han anförtror sig och frågar saker och vi har ett underbart band emellan oss och jag har förstått och han har sagt att han uppskattar mig som mamma, att jag är bra att prata med och anförtro sig åt och att det stannar mellan oss. Igår kom Lucas hem och gick direkt in till mig och sa ”Asså, mamma, det var så himla synd om Linus idag i skolan. I matsalen satt han och höll luvan över huvudet för nån hade tagit hans mössa!” (För er som inte läst tidigare så klippte sig Linus för några veckor sen och det blev totalmisslyckat enligt honom. Sen dess har ingen fått se hans frisyr och han har mössa på sig konstant. igår visade det sig att en personal sagt åt honom att inte ha mössa i matsalen = katastrof för honom). Gullig omtänksam lillebror som förstod hur brorsan kände det! Och min älskade sambo som är så klok och förstående. Ett superstöd i en grej som jag genomför just nu, kommer med goda råd och frågor jag inte tänkt på själv att ställa. Och vilken bonuspappa han är alltså…så kärleksfull, både kompis och vuxen för barnen beroende på vad de behöver. De pratar och anförtror sig åt honom och han är med dom och deras kompisar och gör grejer. Jag har verkligen en helt underbar familj. God bless.                                                                                                                                                                                 

Jag har magkatarr med konstant illamående och magsmärtor. Fy fan vad jobbigt. Jag håller på med en psykiskt jobbig aktieaffär där endast familjen är inblandad vilket också är väldigt jobbigt. Jag har abstinens och ångest, hjärtklappning och andnöd. Jag vaknar på nätterna iskall av kallsvettningar, jag fryser och svettas. Fy fan vad jobbigt.

Ungefär 30 timmars flygresa från Sveriges ligger Haiti, en tidigare tropiskt paradis med 10 miljoner invånare. Idag; en katastrofplats med 100 000-tals omkomna efter en kraftig jordbävning. Hjälp kommer inte fram och människor får ligga i outhärdliga smärtor i väntan på behandling. Barn springer skrikandes runt och letar efter sina försvunna föräldrar. Föräldrar skriker desperat och ropar efter sina försvunna barn. Döda kroppar ligger i drivor på gatorna överallt och kropparna fraktas bort med hjälpa av stora grävskopr som dumpar liken i en gigantisk massgrav. Eftersom regeringen är slagen i spillror finns ingen som bör det yttersta ansvaret för samordning av hjälpinsatser.
Infrastrukturen utslagen, flygplatsen delvis raserad, hamnen blockerad.   telekommunikationen utslagen, myndigheterna har tappat kontrollen, omfattande laglöshet.   Hjälporganisationer fruktar överfall, inget färskvatten, sjukhusen raserade, stor risk för smittspridning. 3 miljoner människor är hemlösa och i behov av nödhjälp.

Jag skäms. Min magkatarr; vad är den jämfört med barnet som ligger svårt skadad i otroliga smärtor utan hjälp, på en brits mitt ibland allt annat kaos i Port-au-Prince? Mina aktieproblem som kanske inte ger mig så mycket pengar jag trott från början känns väldigt, väldigt futtig om man tänker på vad dessa pengar skulle göra för folket på Haiti. Att min familj är inblandad, so what? Vi lever ju i alla fall allihop och har varandra. Abstinens är nog inte ens en hundradel av den smärtan de skadade människorna känner. Ja, jag skäms. Jag ska sluta klaga nu på mina pytteproblem och istället ägna några minuter åt att ringa några samtal och skänka pengar och dessutom göra det via min Internetbank. Pengar behövs. NU. Ge ett bidrag till någon av organisationerna nedan:

Så kan du hjälpa de drabbade:

Röda korset PG: 900800-4. Du kan även sms:a AKUT till 72900 och skänka 50 kronor (som debiteras på din telefonräkning) eller sätta in valfritt belopp på plusgiro 900800-4 eller bankgiro 900-8004. Märk talongen med ”Haiti”.

Rädda barnen PG 902003-3 eller skicka sms 10KATASTROF (10 kr), KATASTROF (50 kr) till 72950.

Hoppets stjärna PG: 900253 – 6 eller sms STAR till 72930 och bidra med 100 kronor.

Läkare utan gränser PG: 90 06 03-2, Bankgiro: 900603-2, SMS:a ordet LIV till 72990 (50 kr).

Unicef PG 902001 -7, BG 902001-7.

Svenska kyrkans internationella arbete

Plusgiro 90 01 22-3, Bankgiro 900 122-3. Märk talongen ”Haiti” Eller SMS:a ”haiti” till 72950 så bidrar du med 50 kronor.

Läkarmissionen Plusgiro: 90 00 21-7 , Bankgiro: 901-7187. Märk talongen ”Haiti”. Eller SMS:a Haiti50 till 72930. Du skänker 50 kr till Jordbävningsoffren.

SOS Barnbyar Plusgiro 90 02 29-6 eller Bankgiro 900-2031. Märk talongen ”Haiti” eller SMS:a ”SOSHAITI” till 72930, så bidrar du med 50 kronor.

Plan Sverige Plusgiro 90 07 31-1 eller Bakgiro 900-7311. Märk talongen ”Haiti” eller SMS:a ”HAITI” till 72 910 så bidrar du med 50 kronor.

I går stötte jag på en ganska skrämmande sak. En sak som visar hur mycket vi EGENTLIGEN bryr oss om andra eller om vi bara gör det utåt sätt för att verka omtänksamma. De flesta av oss har säkert diskuterat egoism kontra altruism (oegennytta eller osjälviskhet, mosats till egoism) någon gång. De flesta av oss känner säkert också igen det gamla påståendet om att alla är egoister, därför att alla handlingar på ett eller annat sätt är egennyttiga. Till exempel; om man skänker pengar till fattiga så kan det verka altruistiskt, men den sanna motiveringen är inte den andres välbefinnande, utan ett kvävande av ens egna skuldkänslor. Visst, detta kan säkert diskuteras och det stämmer såklart inte i ALLA fall.

Med risk för att låta som en gnällkärring så förstår jag verkligen inte den text som cirkulerar där man skall klistra in en text i sin statusrad om man känner någon som har eller har haft cancer, där man kräver att det skall komma ett botemedel 2010. Den lyder: ”Klistra in detta i din statusrad om du känner någon som har eller har haft cancer! Det vi vill ha år 2010 är ett botemedel! 93% kommer inte att kopiera och klistra in detta, kommer DU göra det?”

Så var det måndag igen. Inte för att det gör någon skillnad för någon som går hemma hela dagarna, men ändå. Har just kommit hem från MBE där jag lämnat prov.

Ta-dah! 2010 års första blogginlägg. 7 dagar in på nya året…slött, men nu är det dags. Vad har hänt sen sist? Nyår var en lugn men jättemysig dag. Vi åkte ut till landet och lagade en god middag, myste framför brasan och badade bubbelpool ute under stjärnorna. På tolvslaget sköt vi massa raketer och skålade i mousserat respektive cider för barnen. Jag bjöd på en uppskattad show när jag skulle tända min första raket, tände på, och skulle sedan liksom visa för barnen att man ABSOLUT INTE får stå nära raketen när den fyras av, och skulle springa därifrån, ser inte att det står en stol i vägen och gjorde en riktig ”Americas funniest homevideos-vurpa” över stolen och huvudstupa ner i snön. Årets första asgarv bjuder jag på J

Jaha, då är det snart 2010 och dags att summera året lite grann. Vad gjorde jag egentligen? Kom på en lista lite snabbt i alla hast, hoppas verkligen jag hann med mer än detta (vilket jag förstås gjort men varenda sällskapsspel man spelat, varje restaurangbesök, varje utekväll, varje grej barnen gjort, varje sak jag & Samuel gjort osv. kan ju inte skrivas upp) Ni får nöja er med en kort resumé

Idag började jag morgonen med följande omöjliga projekt: Leta efter en mutter på 1 mm i diameter – I EN RYAMATTA!!! Lucas fick fingerskateboards i julklapp och till dom hör PYTTEsmå skruvar och en skruvmejsel som är 2 cm lång…hopplöst. Han blev så himla glad för dom och sen tappade han bort en skruv till den ena som följde med men sedan hade vi köpt en reservskateboard och när han skulle byta hjul på den, tappade han bort muttern som man skall sätta fast hjulen med. Han blev så otroligt ledsen, så jag lade mig på alla fyra och förde handen över ryamattan i hopp o m att den inte sjunkit FÖR långt ner i mattan, den var ju trots allt liten och lätt. Letade och letade strök med handen tills jag hade som skavsår i den. Ingen mutter i sikte. Han kom på att han hade en reservmutter och vi pillade fram den ur paketet. Glädjen återfanns och jag sa till honom att sätta sig vid köksbordet istället för om man tappar något så är det lättare att leta där än i en ryamatta. Så han tog med skateboarden med tillbehör dit och allt var frid och fröjd. I en minut. Då hade han tappat reservmuttern…snälla mamma ställde sig än en gång med rumpan upp i vädret på alla fyra och letade minimutter. Då de lätt kunde förväxlas med diverse brödsmulor eller torrfoderssmulor så var inte heller det ett lätt uppdrag. Men jag letade tappert vidare och ålade under matbordet och kröp omkring. Ingen mutter i sikte. Hmm….dags att ta fram den där uppfinningsrika ådran som man kanske har nånstans i huvudet. Lucas har ett par magneter som är jättestarka, så jag hämtade dom och tänkte att om man drar dom sakta över typ hela ryamattan så kanske man en på miljonen har den turen att den fastnar på magneten. Och jag drog magneten över mattan, kvadratcentimeter efter kvadratcentimeter. Ingen mutter i sikte. Okej. Plan B: Jag ville ge magnetsökandet en till chans och Hämtade en stor kylskåpsmagnet som vi har, den är typ i hundralappsstorlek med en tecknad serie på, så jag provade att dra den över mattan för nu var jag rätt trött på att söka på små ytor. Ingen mutter i sikte. Hämtade vår starkaste kylskåpsmagnet som kan hålla upp en jacka ungefär men inte heller den gav resultat. ”Nu skiter jag i den där jävla muttern” tänkte jag för mig själv, men nu hade det här nästan lett till nån slags besatthet att hitta den där lilla jäkeln. Plan C. Tog fram dammsugaren. Ut med påsen. Dammsög med endast slangen över ryamattan, den suger ju rätt starkt så den borde väl hamna i facket om den sugs upp? Icke då. Satte på munstycket och fick för mig att det fastnade magnetiska saker på den, men kom sen på att det var ett munstycke jag sett på TV-shop som hade en sådan grej och jag som skrattar så jag gråter åt de lättlurade idioter som köper TV-shopsgrejer önskade inget hellre än att jag också hade varit en av de lättlurade idioterna och köpt det där munstycket. Nej, då skiter jag hellre i muttern och åker och köper en ny skateboard med tillbehör, om jag så skall behöva åka till Överkalix för att köpa en. Tanken om TV-shop försvann tack och lov. Blev lite rädd för mig själv där ett tag.
Pling! Det ringde på dörren och där stod Lucas kompis Adam och ville komma in och leka med Lucas och vips så försvann alla tankar på den icke kompletta skateboarden. TACK Adam för att du kom och räddade Lucas dag och min besatthet av muttern. Tänk vad en liten mutter kan ställa till med…haha. Men vad gör man inte för sina barn?

Var helt slut efter det flera timmar långa letandet ( i alla fall 2 timmar säkert), gick upp och lade mig i sängen och somnade…hatar att somna på dan…
Sen kom min pappa och hämtade Linus, de skulle åka och klippa sig hos en tjej som min pappa klippt sig hos i 30 år!!!! Sen kom de tillbaka snabbt för att hämta Lucas och så drog de in till stan och kollade på ”Göta Kanal 3″. De frågade snällt om jag också ville följa med men tackade vänligt men bestämt nej. Tur att jag inte ens tänkte efter, i så fall hade jag blivit ännu mer rädd för mig själv; först TV-shopsgrejen och Göta Kanal TRE…hua. Den kan ju inte vara annat än en ren flopp??

Städade, handlade, lagade mat innan älsklingen kom hem från jobbet och vi åt middag och sen kom barnen hem från bion och var i nåt stadie mellan glädje över filmen som de tyckte var smårolig, och grinighet och irriterade eftersom de behövde lite mat i sig. Man behöver det när man endast käkat baconchips på hela dagen. Efter middagen var alla utom Linus gladare.
Senare kröp det fram att han var skitmissnöjd med klippningen, hon hade klippt alldeles för kort och han hade redan ångest för hur han skulle se ut när han kom tillbaka till plugget efter lovet, stackarn. Jag har fortfarande inte fått se hur han ser ut (eftersom han som vanligt går med mössa på sig för att det är så coolt, men tydligen tycker man det är kul att dra av varandra mössorna i plugget så hur cool han än är, så kan coolheten förändras på ett kort ögonblick.) men erbjudit mig att åka till en annan frisör eller styla till håret på honom så han får se att det inte är helt hopplöst när man inte är nöjd efter en klippning, men det är klart, har man klippt för mycket är det inte så mycket att göra, men jag är övertygad om att jag skall fixa det åt honom. Han funderar just nu på saken och kanske får jag se det imorgon.

Nyår verkar bli helt jävla hopplöst. Alla verkar ha sina traditioner och det är inte lätt att tränga sig in hos folk direkt. Det är en av de största nackdelarna med att skilja sig eller separera. Man har umgåtts med HANS vänner jämt och sen när de inte längre finns med i bilden så står man där utan sina vanliga traditioner och önskar att någon hade lust att spendera denna afton med en snäll 2-barnsfamilj, men hittills har ingen erbjudit sig och inbjudningarna haglar inte in direkt. (Har frågat en del, men som sagt, de flesta verkar ha egna traditioner.)Vilket såklart får en att fundera på vad som är fel hos mig eller oss? Är vi för tråkiga? (
Bestämde idag att om ingen vill fira med oss så skall vi i alla fall ha en festlig afton. Vi åker ut till landet, lagar en god 3-rättersmiddag, myser framför brasan, badar i bubbelpoolen utomhus under stjärnorna och smäller MASSA raketer.

Ikväll har jag spelat spel med Linus, det var superroligt, inte alltid man hittar spel som passar hela familjen, men det här var ”Vi i femman”-spelet och mitt självförtroende skönk ännu längre ner när jag inte kunde svaren på i vilken idrott ”slashing” är ett begrepp, vilken Sveriges minsta respektive största uggla var (Jag svarade miniuggla på A och Magnus Uggla på B vilket Linus tyckte var kul i alla fall) och frågor om Harry Potter (har inte sett en enda av dom) och Linus garvade så han höll på att ramla av stolen över mina svar. Kul hade vi i alla fall )

Till sist kom jag att fundera på en konstig sak idag, fråga mig inte hur jag fick den tanken i mitt huvud, men jag undrar om Försäkringsärenden ökar sådär efter julhelgen och folk har så dåligt med pengar i januari. Jag tänkte alltså på om folk begår fler försäkringsbedrägerier denna tid, än resten av året? Skulle vara intressant att veta. Det är ingenting jag själv funderat på om ni nu trodde det, tanken kom bara upp när jag gick hem från affären.

Dags att gå och sussa. Har ni orkat läsa ända hit så är ni värda en eloge )

Puss & Kram!

Nu är vi hemma igen efter några dagar i Göteborg. Sist jag skrev var det dagen innan julafton så jag börjar väl där jag slutade då.

På julaftons morgon väcktes vi av att Samuels mamma kom in med frukost på sängen och tända ljus. I bakgrunden, i vardagsrummet, hade hon satt på julmusik. Mysig start på dagen
Resten av dagen och kvällen fikade vi, satt och pratade, lagade massa god julmat tillsammans, öppnade julklappar och satt uppe och spelade spel. Vid 23-tiden skulle Samuels mamma gå på midnattsmässa och Samuel följde med och jag & hans syrra satt kvar och pratade bara vi två, det var trevligt. Sedan gick jag och lade mig, var sååå trött.

På juldagen skulle Samuels släktingar komma på besök så vi hade en hel del att fixa med innan de kom. Vi dukade och dekorerade, möblerade om så att alla skulle få plats och vi hjälptes åt att laga maten. Sedan droppade dom in, en efter en. Vi åt och satt och pratade och de var jättetrevliga, gulliga och välkomnande. När de gått var jag helt däckad, hade varit ganska nervös för att träffa alla innan och när de spänningarna väl släppte så bara sjönk jag ner i soffan. Vi kollade på TV och satt och småpratade innan vi gick och lade oss.
Sen var det dagen vi skulle åka hem. Jag åkte in till Nordstan själv och shoppade lite mer julklappar till killarna. Skulle ha träffat Samuels syrra i stan, men hon hade åkt in mycket tidigare än mig och pallade inte med trängseln så hon åkte hem tidigare. Det var hysteriskt mycket folk i affärerna så jag gjorde bara det jag skulle och åkte hem sen. Duschade, åt middag och sen blev vi körda till tåget. Tågresan hem var seg, sov mest, men vi kom i tid till Centralen i alla fall och tog en taxi hem. Utanför stod killarna och väntade och det var såååååå mysigt och skönt att se dom igen. Vi satte oss i vardagsrummet, tände julgranen och de berättade vad de gjort och vad de fått i julklapp av den övriga släkten. Jag & Samuel gick och lade oss men killarna, som vänt på dygnet hemma hos sin pappa, var uppe till tre tror jag…:-/

Imorse vaknade jag vid nio, men somnade om och vaknade igen klockan halv två!!!! Gick direkt in och väckte killarna så det fanns en viss möjilghet att få dem i säng ikväll. Samuel satt nere och spelade PS3 och när jag frågade honom varför han inte väckt oss så trodde han klockan var typ halv tolv. Skickade iväg honom och köpa frukost medan jag vaknade till och sen var det lite småpyssel och inslagning av julklappar innan vi gav oss iväg till nästa julfirande, hos mina föräldrar. Vi åt INTE julmat, vilket var helt okej . Middag, julklappsöppning och sen gick Samuel, min pappa och killarna ut och åkte snowracer…bra att de fick leka av sig lite, alla fyra. Jag fick världens finaste silverarmband i julklapp av mina föräldrar, måste lägga upp en bild på det sen. Vi fick skitsnygga glas också, det behövde vi verkligen. Imorgon skall jag slänga alla gamla som är olika, nu ska vi ha EN sort.

Nu har vi kommit hem och Samuel som skall jobba imorgon har slängt sig i sängen och vi andra sitter vid datorn och TV:n, killarna spelar och jag bloggar. Roligare än så blir det inte. Skall dock gå och sussa snart. Är inte så trött men längtar efter att lägga mig i sängen i svala lakan och mörker och tysthet bredvid min älskade. Myyyyyyys!

Hoppas ni har haft en lugn och skön jul! Puss & Kram!

Igår kom vi äntligen, efter nån timmes försening med tåget på grund av väderleken, ner till Göteborg. Det är alltid samma känsla när man stiger ur tåget och sätter sin fot på perrongen. Jag älskar den här staden och har bara bra, roliga och trevliga minnen härifrån, både med familj, barnen, kompisar och Samuel förstås, han kommer ju härifrån jag har ju importerat honom till Stockholm )

Nåddes nu på morgonen av att Brittany Murphy är död, 32 år gammal. Hon var en av de charmigaste skådespelerskor jag vet. Och duktig. Hon kunde spela allt från nerdrogad white trash till söt tjej. SÅ sorgligt, verkligen

I lördags var vi och firade min älskade brorsdotter på hennes 9-årsdag. Hon fick två
stycken stora böcker av oss, en om hästar och en om hundar, hon älskar både och och blev jätteglad och satt och bläddrade i den direkt. Kul J När vi ätit tårta och firat klart henne så åkte vi och hyrde en film, vi bestämde oss för den sanna historien om Charles Bronson, den vidrigaste massmördaren i historien, men den var så jävla dålig så vi stängde av efter halva och spelade Buzz istället. Samuel vinner jämt…han är så jäkla snabb på knapparna, den jäkeln .

Igår var vi i Sickla och jag försökte hitta något snyggt att ha på mig när vi skall ner till Göteborg och fira jul. Ska träffa Samuels släkt för första gången och då vill man ju se lite representativ ut, men jag hittade ingenting. Gick och letade efter något som hade någon form av röd färg i sig som sig bör på julen, sen kom jag på att jag faktiskt inte alls behövde köpa något med rött i, det använder jag ju typ nästan aldrig annars men då hade jag gått igenom varenda jäkla butik och orkade inte gå igenom alla igen. Jag har i och för sig 2 st svarta klänningar som är snygga, en med hela ärmar och spets-v-ringad och en som är v-ringad både bak, och fram utan ärmar och en röd snygg scarf /sjal (hatar det namnet men säger man halsduk låter det som om jag skall ha en stor tjock yllehalsduk på mig och det hade jag inte tänkt .
En jultröja har jag i alla fall, den har jag på mig EN gång per år, och det är just på julafton. Den är i en snygg röd färg med små, små glittertrådar i, stickad i ”stora rutor” så den är lite genomskinlig (ja, jag brukar ha ett rött linne med spets upptill, och kragen är som flikar som går mot axlarna. Den älskar jag. Men igår var det alltså sökning efter kläder till juldagen då släkten kommer. Det får helt enkelt bli klänning med mina nya svarta skor som jag aldrig använt, som ser ut ungefär som de här:

Sedan åkte vi hem efter några fler ärenden till kontoret, apoteket och lite annat. Vi köpte en kungsgran i förrgår och så klädde vi den, den blev riktigt fin, en riktig Kalle Anka-gran.

Sen lagade Samuel världens godaste Pannbiffar med kokt potatis, saltgurka och lökskysås. Han är otroligt duktig på att laga mat till skillnad från en annan, men eftersom han aldrig är hemma förrän vid 18-tiden så blir det sällan att han lagar mat.
Resten av kvällen pyntade vi lite mer så det skall vara fint när vi kommer hem och barnen kommer och vi skall fira ”lilla julafton” med min släkt eftersom barnen är hos Jonas denna jul.
Idag ska jag packa, åker imorgon bitti. Sen ska jag till MBE snart och lämna UP och senare träffa en kompis och mellan det ska jag färga håret i mahogny J. Sitter och dricker vatten som en dåre, det är INTE lätt att lämna prov under bevakning, går ju inte att slappna av liksom.
Dags att avsluta. Hoppas ni alla får en bra dag, det tänker jag försöka ha! Puss & Kram!

Igår fyllde min älskade son 13 år. Det kändes som en stor dag, även om han liksom bara var en dag yngre än 13 för ett par dagar sedanom ni förstår vad jag menar? Jag satte mig sent kvällen innan och skrev ett brev till honom, hur mycket jag älskar honom, att jag alltid kommer att finnas där för honom no matter what, att jag alltid kommer att uppmuntra, stötta och peppa honom. Sen blev det ju en hel del mer sentimentalt också.

Morgonen började med ett raseriutbrott för att min sambo vägrar ge mig bilnycklarna (jag krockade efter en mindre smickrande orsak i höstas och har inget körkort, inte på grund av den saken, utan för att jag ju har epilepsi och lämnade in läkarintyget för sent till länsstyrelsen och då måste man ansöka om körkortstillstånd på nytt, vilket har fallit lite i glömska). I alla fall så hade jag bara tänkt att fördriva dagen med att städa bilen och lägga in golvmattorna nu när det börjar bli blött ute. Men nej, inte ens det får man. Det är MIN bil, jag har köpt den för MINA pengar och jag har definivtivt inte avsikten att ge mig ut i snöstorm på glashala vägar och köra bil utan körtkort????!!!! Det som gör mig så arg är att jag känner mig helt jävla omyndigförklarad när jag inte ens kan få ha mina egna bilnycklar. Jag är ändå 34, inte 14. (Fast det är klart, man undrar ju ibland)
Sen var Jonas här (min ex-man) och kopierade lite foton från min dator och vi gick igenom lite julklappar och sånt till barnen, sen körde han mig till Missbruksenheten, snällt.
Vi gick igenom en undersökning jag gjort och resultaten av den och det visade sig att jag och min socialsekreterare är rörande överens om hur vi skall lägga upp vår vårdplan och i vilken ordning alla bitar skall tas. Det är ju missbruket, jobb, behandling, relationer, diagnos av psykisk sjukdom och massa annat.
Jag hoppas verkligen att jag läggs in på TUB-mottagningen i januari, vill bli FRI och slippa tankarna på vad skönt det skulle vara att ta en tablett när allt känns skit.

Sen åkte jag hem, käkade frukost (SEN frukost) och bloggade/skrev lite, tvättade och sånt som man gör.

Just nu har jag ångest för:

* Linus födelsedag som jag hoppas den blir preciiiis som han vill ha den (ångesten är över presenterna)

* Jul (även där över julklappar)

* Nyår (vi har inte kommit på något att göra alls…astrist)

* Min kvarskatt på 72 000

* För att jag väntar på besked om jag får fortsätta vara sjukskriven fast jag blir utförsäkrad vid årsskiftet

* Framtiden

Men…idag ringde de från läkaren, jag skrev ju i ett inlägg nedan om att jag var orolig för ett besked men fick idag reda på att det inte var något allvarligt. Ska testa en ny medicin så får vi se var vi hamnar.

Slutet gott, allting gott!

Hoppas ni alla har haft en bra dag och visst är det mysigt med snön även om man knappt kommer fram nånstans och hallgolvet ser ut som en mindre flod efter alla barn kommit in.

Är det detta jag förtjänar?

Igår var vi hos min pappa på glöggmingel då han fyller år idag, men bestämde sig för att fira det igår istället. Det var trevligt. Min bror och hans familj var där också.

Gårdagen var en lugn dag här hemma. Barnen hade kompisar här hela dagen, Samuel låg och sov bort sviterna av fredagens julfest, inte hela dagen iofs. Själv råkade jag spilla en stor kopp te över hela köksbordet, över datorn, datamusen, allt. När man spiller någonting blir man alltid lika förundrad över hur mycket någonting kan innehålla. Jag vet inte om det berodde på det, men hela datorn fuckade upp igår, satt i typ 8 timmar och försökte reparera. Menyraden försvann, sökraden försvann….ja, allt. Nu gav jag upp på morgonen och installerade webbläsaren Opera så får vi se hur det funkar. Än så länge funkar det i alla fall.

Började dagen med att gå till MBE som vanligt. Åkte hem, åt frukost och sen när jag knappt svalt sista tuggan så kom Linus och hans kompis hem. Alltid lika trevligt. SEN…jag är en sådan person som vill alla väl och hjälpa alla och tror att jag skall kunna rädda människor och världen.

Jag skrev för ett tag sedan om att en gammal vän svikit mig. Denna vän har egentligen inte varit en vän på det sättet, det är ingen gammal barndomsvän eller så. Bara en jag känt länge. Men HAN kan dra åt helvete rent ut sagt. Och som sagt; för att det inte skall bli några missförstånd så vill jag absolut poängtera att den här personen är en välkänd idiot i den här kommunen som jag inte borde ha något med att göra och det kommer jag INTE göra heller. Det är INTE någon som finns på min vänlista.

Igår (efter jag skrev förra inlägget) var jag hos Missbruksenheten och träffade läkaren, sjukskyrran och min socialsekreterare där. Vi pratade om hur framtiden kommer att se ut och det är många, många månader kvar innan jag kan återgå till ett arbete igen. Läkaren skickade en remiss till TUB-mottagningen, vilket är något jag velat länge, men på grund av brist på läkare kunde inte remiss skickas förrän igår. Det är en mottagning som ENBART är till för beroende av bensodiazepiner och jag har bara hört gott om dom. Man ligger inne ca 4 veckor och man får komma hem på helgerna.

Kom nyss hem från läkaren och fick ett jobbigt besked. Jag kan inte gå in närmare på det då det är så jobbigt och känsligt och påfrestande, men jag ber er alla att hålla tummarna hårt, förhoppningsvis får jag veta mer imorgon.

Nackdelen med att skilja sig är att man plötsligt inte har det umgänge man haft de senaste åren. Jag tror de flesta på något sätt umgås mer med mannens kompisar, så var det i alla fall i mitt fall och jag gillade/gillar dem allihopa men när man skiljer sig så försvinner ju alla. I mitt fall var inte min f.d. man intresserad av att umgås med mina vänner överhuvudtaget (jag vill inte snacka skit om honom för han är en bra människa och en underbar pappa) och vips när skilsmässan är ett faktum står man där och försöker få kontakt med sina gamla vänner som man inte träffat på många år.

Idag….

är jag otroligt irriterad över att fortfarande inte se något på mitt vänstra öga

är jag glad att mötet gick bra igår

är jag lite småsur över att Samuel alltid säger till typ 2 dagar innan han skall ut så jag inte skall hinna hitta på någonting

är jag glad över allt stöd jag får i min kamp med mitt missbruk. Det är en LÅÅÅÅÅÅNG väg kvar

tycker jag synd om Kjell från såpan ”Ullared” som hellre vill åka till Gran Canaria med får följa med frugan varje år till Ullared i 2 veckor medan hon handlar för hela året. Om jag hade pengar över skulle jag TVEKLÖST bjuda honom på en resa.

hoppas jag att göra några julklappsinköp och köpa ett par snygga stövletter till mig själv

är jag otroligt jävla skitförbannad över en ”kompis” som lånade 700 spänn och sedan försvann under jorden….helt borta bara. Skulle verkligen behöva dem till jul.

hatar jag mig själv som är så godtrogen, blåögd, naiv och tror gott om alla

vill jag krama mina barn för de är världen underbaraste

känner jag mig lite ledsen över att inte få fira jul med dom

är jag frustrerad över att vi fortfarande inte bestämt något inför nyår

irriterar jag mig på alla radiostationer som spelar ”15 låtar på rad utan avbrott” fast de säger just den meningen mellan typ varje låt

är jag glad för att min svärmor är så glad att vi kommer ner till Göteborg för att fira jul med henne

är jag fortfarande förvirrad över vad Linus, som fyller år 13 den 18 december skall få i födelsedagspresent vs julklapp och vad Lucas skall få och av vem osv. Allt är ett enda virrvarr

längtar jag efter vår återträff vi skall ha i januari med massa gamla kompisar man inte träffat på månader eller t.o.m. år. Ska blir superkul!!!

önskar jag att fler som läser min blogg kunde komma med kommentarer på det jag skrivit ))

skrattar jag åt Lucas som berättade häromdagen att en av hans fröknar luktar som ”gamla morätter som legat i jorden i typ 100 år” ))))

är jag arg på mig själv för att jag har så svårt att tag i ”måsten” som att fylla i blanketter från FK om förlängd sjukpenning då jag blir utförsäkrad vid årsskiftet

tycker jag att alla skall kosta på sig ett leende, hålla upp dörren för någon, ringa någon vän man inte ringt på länge eller göra något annat som betyder något för någon men inte är en stor uppoffring för en själv.

Jag känner mig helt slut efter de 2 möten jag haft idag. Vaknade 7 imorse när Samuel gick men lyxade till det för en gångs skull och sov till 9. Fick ett meddelande från en kompis på Facebook som behövde hjälp så vi tog en fika.

Vart tog den här veckan vägen? Jag var helt säker på att det var onsdag i fredags…weird. Jag har verkligen inte gjort mycket i veckan förutom att försökt att låtsas om att det varit 5-7 ungar som varit här. Jag vill att mina barn ALLTID skall kunna känna att de är välkomna hit med sina kompisar, men ibland blir ett gäng 8-åringar lite väl mycket om jag skall vara ärlig. Men jag höll mig lugn Barnen är viktigast och att de har roligt. Däremot får de INTE ha brottningsmatcher i soffan, vilket jag sa åt dom. ”Om ni nu måste brottas så får ni gå upp till Lucas säng och göra det i så fall” sa jag och alla rusade upp……i VÅR säng!!!!!!! Jag är nog lite dålig att säga till…

I helgen ska vi försöka handla lite julklappar och födelsedagspresenter. Hoppas vi hittar nåt bra. Både Linus och Lucas är inne på street-ware och satan vad dyrt det är. Annars är Lucas väldigt lätt att handla till. ”Jag vill ha MASSOR av strumpor, svarta som det står Intersport på” Eeh…okej, ska bli. Linus är svårare, ju äldre de blir, desto dyrare prylar. Dessutom fyller han år 6 dagar innan julafton vilket gör det ännu svårare, för man kan ju inte köpa hur mycket som helst. Gissar på att det blir en hel del pengar, eftersom de skall åka med sin pappa till Thailand i februari

Var på Missbrukseheten som vanligt i fredags. Lämna prov, samtala och hem igen. Jag är av någon anledning skitnervös inför ett nätverksmöte vi skall ha på måndag. Det är två socialsekreterare plus jag, mina föräldrar och min bror. Samuel kanske följer med om han får ledigt. Jag hoppas verkligen att mötet leder till att de förstår hur svårt ett bensodiazepinberoende är. Mötet är mycket för deras skull också, för det ÄR jobbigt att även vara medberoende.
Kommer att vara nervös hela helgen…

Kollade på Idol i fredags och satan vad Erik levererar, särskilt på ”Run to the hills”. Han är ju energi, utstråling, röst och charm. GRYM!!! Han måste bara vinna på fredag och jag tror han gör det också, är rätt säker. Jag har lite svårt att först varför Calle blivit kvar så länge…han är nada för mig, okej röst, ingen utstrålning, inget scenspråk…typ ingenting än en okej röst.

Idag är det andra advent och dags att tända 2:a ljuset och dricka glögg. Vi håller på att gå igenom alla glöggsorter från 2003 och framåt, i någon slags box vi köpte där alla årsflaskorna fanns med. Lite kul.
Ha en mysig söndag och andra advent och håll gärna tummarna för mig imorgon vid mötet. KRAM!!!!!!!

Idag började dagen (förutom frukost till grabbarna och sånt) på Missbruksenheten. Samtal, provtagning och samtal med sjuksköterska som inte gav någonting, men min samtalskontakt är så otroligt bra. Hon lyfter fram allt jag gjort bra istället för att fokusera på de dåliga sakerna. Säg att jag fått ett återfall. Okej, säger hon, men tänk vad duktig du varit alla de andra 29 dagarna! Sant iofs…

Vart tog fredagen vägen? Vi var på klassfest i Lucas klass, både barn och föräldrar var bjudna. Jag och min tomma hjärna hade missat det totalt och först när Lucas kom hem från skolan och började prata om festen, fick jag skamset skicka iväg ett sms till klassföräldrarna och fråga om det gick bra att komma ändå, vilket det naturligtvis gjorde. Så vi gick dit och barnen röjde och dansade och vi vuxna pratade, åt supergod mat och drack vin.

Sedan gick jag in till andra avdelningen där min goa brorsdotter hade klassfest, fast utanföräldrar (de går i 3:an) och pratade lite med henne. Alla hennes tjejkompisar kom nyfiket fram och pratade och visade upp sina fina klänningar och halsband och allt möjligt. Så söta! Sedan frågade en tjej hur gammal jag var och då tyckte jag att hon skulle gissa och då ville alla det. De flesta sa 20 eller 27, haha, men en sa 39 . Jag lyssnade mer på de som trodde 20 eller 27 ). Sedan när jag sa att jag var 34 så sa de att jag såg MYCKET yngre ut så det kommer jag att leva på hur länge sen som helst nu. Vilket gjorde att jag kom att tänka på när jag skulle hämta min son när han gick i 6-års. Jag kommer in i hallen och där står ett gäng tjejer. ”Jag tycker du är lik Anna Book!” sa en av dem. Jag höll på att slå till ungjäveln! (Naturligtvis inte allvarligt menat) Vilken komplimang…NOT! Sen dess har ingen sagt det igen, tack och lov!!!!!

Igår blev jag sviken av en vän som jag känt mycket, mycket länge. Personen svek mig på värsta tänkbara sätt och på flera punkter och hade dessutom mage att skälla ut mig och slänga på luren i örat på mig. Någonting måste hänt, jag kan inte tro att personen verkligen menade alla elaka saker som kastades i örat på mig, vill och kan inte tro det.

Dessutom hände en annan grej (intressant för er att läsa massa obegripliga saker…) som gjorde mig ordentligt orolig för en annan vän. Detta är i skrivandets stund inte uppklarat, jag har inte fått tag på vännen och DET gör mig orolig, jag var till och med hemma hos denna i natt för att kolla att allt var okej. Herregud, hur mycket kan det hända på en och samma dag? Jag har sovit spänd som en fiolsträng i natt och mycket oroligt så idag har jag ont i hela kroppen och huvudet.

Äldsta sonen sov över hos en kompis igår och hoppas att han är lite piggare än sist jag hämtade honom där, då hade de suttit och spelat WoW till typ sju på morgonen????

Mitt öga är helt trasigt och jag funderar på om jag skall åka in till ögonakuten. Det är ju inte akut sådär direkt (hur kan det bli det med ett öga om man inte fått en glasbit i det eller nåt?) men eftersom jag inte kan komma i väg i veckorna så borde jag passa på idag. Vi får se hur sugen sambon är på det. Jag har haft nån ögoninflammation/infektion sen i april och har dimsyn hela tiden och jag måste ha ett syn-undersökningsintyg som jag kan skicka in till länsstyrelsen så jag får mitt körkort tillbaka snart så jag kan röra mig utanför dessa fyra väggar ;-P

Jag är HOPPLÖS på att fatta mig kort, Orden bara väller ur mig. Ber om ursäkt för detta, imponerande om någon ens orkat läsa hit eller ett helt inlägg överhuvudtaget.

Dagens skönaste bild är denna: Lucas visade mig den igår. ”Mamma, jag har ritat en flygplats och här är vändplatsen och sen finns det ett IKEA där också om man behöver handla” Hahahahaha HUR kan man ens komma på tanken att rita en flygplats MED ETT IKEA-varuhus på? Sjukt roligt. (IKEA-varuhuset är den rektangulära byggnaden på bilden. Det finns 6 parkeringsplatser också

Önskar er alla en underbar lördag, helg och första advent! Puss & Kram!

Måste ju uppdatera bloggen lite, även fast inget jättespeciellt har hänt. Jag har varit på MBE, fattar inte att jag testat positivt på Subutex??? Vet inte ens vad det är, eller jo, jag frågade och det tydligen någon form av avtändningsmedicin för heroinister???? Eh…så långt har jag definivt inte gått kan jag säga. Inte ens i närheten. Jag är REN!!! Dessutom skall jag antagligen få komma till TUB-mottagningen och få läggas in för avgiftning. Det är en mottagning på Karolinska där de endast sysslar med nedtrappning för just bensodiazepiner, så det ser jag verkligen fram emot, att få professionell hjälp. Men det är lite väntatid så det blir nog inte förrän efter jul.

Shit, vad grått det är nu. När klockan är 14 känns det som den är tidig kväll. Jag vill ha SOLEN!!! Annars är allt helt okej. Jag har sån sjuk abstinens just nu så jag håller på att bli galen. I måndags när jag var hos MBE och pratade med sjuksköterskan fick jag inte någon sömnmedicin (trots att det var avtalat…”missförstånd” kallade hon det, trots att jag var där i fredags och hon sa att jag skulle komma tillbaka på måndag för att hämta ny medicin…) fast jag gick dit för att jag vaknade på nätterna och har sån jättejobbig ångest. Och när det kommer så där plötsligt så blir det som en käftsmäll. Vet man t.ex. att man i alla fall har nattmedicin så har man i alla fall natten att se fram emot, som en frid-zon från ångest och panik, men här tog de bort den utan att trappa ner. Fel, fel, fel.

Jag är så rädd att få ett återfall, jag vet inte vad jag skall göra. Både igår och idag sov jag på dagen för att slippa vara vaken med ångest. När jag vaknat har jag varit sjöblöt och kallsvettig, som om man stått ute i regnet utan kläder…vidrigt. Hittade en text som beskriver abstinensen av bensodiazapiner väldigt bra:
Källa: www.oberoende.info

”Abstinensen av bensodiazepiner är mer långdragen än andra drogabstinenser. Den som drabbas får räkna med att den varar i månader snarare än i dagar. Men, den är inte lika svår hela tiden. Man kan säga att bensodiazepinabstinensen har en vågformig karaktär, den kommer och går, kommer och går. En jämförelse kan vara att den abstinenta är som den som befinner sig i bräcklig farkost på stormigt hav. Först stormens rykande vågor och känslan av akut hot om undergång vid varje våg. Så blir det allt längre mellan brottsjöarna, de ersätts av dyningar som till att börja med tycks suga varje uns av must ur den som befinner sig ombord. Dyningarna lägger sig nästan omärkligt och ersätts av sjö och vind i vilken det är möjligt att åter ta full kontroll över farkosten. Precis som vid storm är det viktigaste att behärska den rädsla och hopplöshet som vågorna/symtomen väcker.”

Ledsen att detta inlägg blev lika tråkigt som vädret…hoppas ni andra mår bra och att solen skiner på er! Kram!!!

Idag…

imponeras jag av Leif GW Persson, för att han i senaste ”Efterlyst”, undrade vart den man som sextrakasserat kvinnor i Göteborg, var på dagarna, han trodde han var inlåst nånstans eftersom han aldrig slog till på kvällstid eller helger. Mycket riktigt visade det sig att han bor på ungdomshem. IMPONERANDE…än en gång!

är jag glad för att alla mina killar inkl. Samuel har så roligt tillsammans framför TV-spelet. Samuel, barnen och deras kompisar. Mysigt att se!

funderar jag över vad jag skall ge min blivande tonåring i födelsedagspresent. Han önskar sig ingenting!!? Eller alltså, han kan inte komma på nånting. Klurigt…

är jag trött på min jäkla huvudvärk som aldrig vill släppa

måste jag fixa ordning i Linus rum. Det fick fungera som avlastningsplats för massa onödiga prylar som fanns i Lucas rum när jag ”renoverade” det.

är jag lite avundsjuk på att Linus och Lucas ska åka med sin pappa till Thailand i februari. Självklart är jag jätteglad för deras skull, för de alla tre, men åååh vad jag längtar till sol och värme! Men de kommer att ha skitkul, grabbgänget.

skrattar jag åt Lucas som på frågan om han tror att pappa kommer att skaffa en ny tjej svarade ”Nej, det tror jag inte för om hon är allergisk kan vi inte ha kvar Socker (katten)”

är jag tacksam för att ha en sån underbar son. Ja, både är underbara förstås, men jag och Linus (som snart blir 13) satt uppe till småtimmarna i natt och pratade om allt mellan himmel och jord. På ENGELSKA, haha. Vi försöker prata det så ofta vi kan här hemma, men det glöms lätt bort ibland. Nyttigt för alla att repa Men att ha en son som kan prata med en om ”allt” känns otroligt värdefullt.

är jag irriterad över min icke existerande sömn på nätterna. Jag somnar okej, men vaknar hur många gånger som helst och har ångest. Jobbigt!

längtar jag tills middagen är avklarad och det blir lördagsmys i soffan!

Ha en trevlig lördagskväll allihop! Kram, kram!!!

Ja, varför gör man egentligen det?

Jag imponeras av alla de bloggar som finns som har en röd tråd eller en bloggare som verkligen brinner för ett ämne som personen bloggar om.

Vad skriver JAG om liksom. Min vardag…haha, ja den är ju spännande. Not. Men det är inte det budskapet min blogg har.
Jag vill att de som läser min blogg skall få mer kunskap och förståelse och inblick i mina sjukdomar. Jag tycker själv att jag är ganska öppen om mina sjukdomar och dess problem och min förhoppning är att alla omkring mig får förståelse för vissa saker och förstår vad jag går igenom. Att ingen ska gå och tro att jag är en psyksjuk idiot. En jäkla pundare. En lat jävel som inte klarar av att ta mig till vissa platser och evenemang. En otrevlig person som liksom smiter förbi när man möter någon på gatan eller i affären.

Jag hoppas och tror att ni alla har stor förståelse och så otroligt många av er stöttar mig oerhört mycket. TACK!!!!
Det som kan fungera en dag, att gå i centrum och handla t.ex. kan vara en omöjlig tanke en annan dag, varför jag ibland fått ställa in med kort varsel eller byta plats. Tack för att ni är så förstående och tillmötesgående.
Ni ALLA betyder så jättemycket för mig, på många olika sätt.

Love ya! Puss & Kram!!!

I måndags inledde jag min provvecka på ett behandlingshem. Man är där varje förmiddag, fem dagar i veckan och har olika aktiviteter tillsammans med andra med olika missbruk. Där gör man väldigt tydligt INTE skillnad på missbruk och missbruk utan alla har vi alla samma problem och missbruk är en SJUKDOM.

I övrigt så är det mycket inspirerat från det berömda 12-stegsprogrammet, dock inte lika mycket inriktat på det religösa. Framför allt kritiseras tolvstegsprogrammen för att vara präglade av religion. Ateister (en ateist är av åsikten att det inte finns någon Gud)) och agnostiker (person som är av åsikten att den inte vet om Gud finns eller inte) kan ha problem med upplägget, även om det är upp till den enskilda deltagaren att själv definiera begreppen ”högre makt” och Gud, och där känner jag -som ateist- igen mig en hel del. Jag tycker det blir lite scary när man blandar in för mycket Halleluja.

De Tolv Stegen

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att vi inte längre kunde hantera våra liv.

2. Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd.

3. Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i händena på Gud, sådan vi uppfattade honom.

4. Vi företog en grundlig och oförskräckt moralisk självrannsakan.

5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska den exakta innebörden av alla våra fel.

6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.

7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.

8. Vi gjorde upp en lista över alla de personer som vi hade skadat och var blev villiga att gottgöra dem alla.

9. Vi gottgjorde personligen dessa människor så långt det var oss möjligt utom då detta kunde skada dem eller andra.

10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.

11. Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud – sådan vi uppfattade honom ­ varvid vi endast bad om insikt om hans vilja med oss och styrka att utföra den.

12. När vi, som resultat av dessa steg, själva hade haft ett andligt uppvaknande, försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Vad säger ni själva? Är det något som verkar vettigt? Eller är det religöst dravel, mumbojumbo eller intressant? Vore intressant att höra ERA åsikter, rent spontant!

Jag kom i alla fall dit på morgonen vid kvart i åtta, samlingen börjar halv nio men man brukar tydligen komma lite innan, ta en fika och ta det lite lugnt med de andra innan halv nio. Tog en kaffe och satte mig i allrummet i den gamla 30-talsvillan och hälsade på alla nya som kom. Fick gå upp till kontoret och blåsa, vilket alla måste göra varje morgon. Ingen risk för mig, eftersom jag inte dricker alls.

Halv nio började morgonsamlingen med meditation. Lugn musik sattes på, ett levande ljus tändes på en hög ljusstake mitt i rummet och vi satt på stolar rumtom. Jag blundade och hörde hur hon som har hand om meditationen börjar prata. ”Var medveten om din andning….” ”känn underlaget under dina fötter, är det varmt eller kallt? Hårt eller mjukt?” ”känn luften i rummet som omfamnar din kropp och vi alla i rummet andas in samma, svala luft” ”var hela tiden medveten om din kropp, låt händerna vila i knät, andas med magen och känn hur kroppen blir tyngre för varje utandning” osv osv osv osv osv.
De som känner mig, skrattar nog här, för det här är mumbojumbo för mig. MEN…jag skall ge det en chans, en hel vecka, jag lovar. Annars kan man ju inte säga något, förrän man gjort det, men jag har svårt för sånt här, och jag tror att man mäste TRO på det för att övertygas. Men det är väl inte för intet man har meditation inom många olika områden och otroligt många som älskar det. I will give it a try, ok?

Efter meditationen var det morgonsamtal, alla skulle i tur och ordning berätta vilka de är, och vad man utöver det vill berätta. Och varje gång började alla med ”Godmorgon. Jag heter NN och är alkoholist” och så skulle resten av gruppen säga godmorgon i kör till personen. När personen var klar så skulle alla säga ”tack” i kör. SÅ otroligt mycket tack och godmorgon blev det. Så en kort presentation (eller man märkte ju att det var en del som inte pratat ett ord med någon på hela helgen som satt oavbrutet i ca 30 minuter och pratade i 190) och sedan skulle någon läsa dagens text. Den handlade om att ge och ta och var en vettig text tycker jag. Sen skulle vi gå ett varv runt så fick alla berätta hur helgen hade varit, vad man gjort, hur det hade gått rent abstinensmässigt och så vidare. Man fick berätta hur lite eller mycket man ville och när man talade skulle man hålla i en rund sten och när man hade den i handen fick ingen annan tala. Hrm…mumb…äh
En del grät, en del skrattade, en del hade inte gjort något, en del hade varit på massa AA/NA-möten.
Detta tog en hel del tid och när det var slut reste sig alla, tog varandra i hand och läste en text som handlade om Gud. Jag har inte lärt mig den än, men det var ingen text som direkt fastnade i mitt huvud som testen till en schlagerlåt om man säger så.

Jaha, sen var det en kort rast medan vi väntade på en psykoterapeut eller psykolog som skulle komma från missbruksenheten. Jag tog en kaffe, pratade lite med de andra, tog en cigarett och mera kaffe.
Psykologen kom och vi satte oss i vår vanliga ring på stolarna. Han började berätta vad vi skulle göra och det var att vi skulle dela in oss två och två, ta upp en vanligt förekommande problem eller situation för en missbrukare och hur man kunde göra för att hantera den. Jag och en tjej satte oss och började fundera på vad vi skulle ta upp och vi började prata om detta med att söka arbete sedan. Ska man berätta att man är missbrukare eller inte? Fördelar och nackdelar? Vad skall man annars säga vad man gjort det sista året?
När en halvtimme hade gått, blev vi inkallade till rummet igen. Nu visade det sig att varje par skulle berätta vilket ämne de bestämt sig för, han skrev upp på tavlan och sedan fick alla rösta om vilket ämne som var mest intressant. Vårt ämne tillsammans med ett annat par som också hade jobb-frågor som ledmotiv ”vann”. Deras handlade om vilka man skulle berätta det för på jobbet, för de som redan har ett. Vad gör man åt att det tisslas och tasslas bakom ens rygg? Kan man lita på att chefen inte för detta vidare? Hur ska man kunna gå på AA/NA-möten då de oftast är på lunchtid? Är det okej för chefen att man går på dessa och eventuellt drar över lite på tiden?
Detta skulle sedan stiliseras. Alltså; en av killarna tog upp att det hade snackats skit om honom bakom hans rygg på jobbet. Hans chef visste om hans sjukdom. Då tog psykologen upp fyra personer som var och en skulle spela en roll. En skulle vara killen själv, en skulle vara hans chef och två skulle föreställa två arbetskamrater. Sedan fick killen fria händer att göra en scen av detta. Två personer som skulle föreställa hans arbetskollegor fick ställa sig bredvid varandra, den ena skulle peka rakt fram, på den som föreställde killen och den andra skulle stå och viska i hans öra. Den tredje fick vara chef och stå och lyssna på den fjärde gestalten, som var huvudpersonen, med andra ord, den här killen.
Sedan gick killen runt, ställde sig bakom var och en av personerna, lade händerna på deras axlar, blundade och sa vad han tänkt att just den personen sa. T.ex.; han ställde sig med axlarna på personen som pekade, blundade och sa typ ”Titta, där är NN, har du hört att han krökar?” och så fortsatte det med alla karaktärerna. Inte alls så dum grej egentligen, men när man ska stå bakom någon och liksom tala GENOM den personen genom att stå och hålla honom/henne på axlarna och blunda och prata så känns det lite som de som påstår sig vara medium. Men jag SKA ge detta en chans, dock är det svårare när man är skeptisk till hela konceptet, jag tror mycket på att själva tron på det hela är halva grejen och har man under flera år tagit tabletter för att lösa allt så är det lååååångt till att tro att man kan ta bort samma smärta genom skådespel och mumbojumbo .
Uppföljning kommer

Igår var Lucas här, deras pappa var på jobbmöte så han kom hit och var här några timmar på kvällen. SÅÅÅÅ mysigt, vad underbart det är att man bor så nära varandra! Jag & Samuel hade fixat till hans rum, han fick en ny säng 120 cm bred istället för hans våningssäng som var 80 bred men tog upp hela rummet. Han fick en ny lampa, tavla, och ett bord med två stolar. Låter kanske inte så coolt, men ojojoj vilken glad son jag hade igår, han kunde inte nog tacka för sitt rum hela tiden, gullungen! ”Tack så mycket för rummet” sa han hela tiden SÖTIS!!!!

Idag har jag varit och lämnat prover och haft stödsamtal och det tog större delen av dagen.
Hoppas ni andra haft en bra dag och mår bra! Kram kram!

Skriv gärna synpunkter på inlägget och framförallt De tolv stegen! Tack

Fy f-n vilken bra film jag såg igår! Det var nog den bästa film jag sett på flera år och den SKA ses på bio, så rusa till din biograf NU. Det var Quentin Tarantinos ”Inglourious basterds”. Tarantino gör den mästerlig, den är perfekt skapad in i minsta möjliga detalj.

Igår var en jobbig dag på många sätt. Ni vet, börjar den dåligt brukar det oftast hålla i sig på något märkligt sätt?

Jag vaknade, försökte få iväg ett par Playstationspelande grabbar till plugget,åt frukost och pulade lite. Blev nervös inför mötet på Måsen, som är någon form av dagverksamhet för missbrukare som består mycket av att man diskuterar hur man förhåller sig i olika situationer. Ex. att vara nykter alkoholist och så kommer den där dagen då jobbets årliga julfest kommer. Man kanske inte har ett körkort eller bil man kan skylla på att man skall ta. Man kanske vet att man har en jobbig situation framför sig som man tidigare har kunnat hantera med tabletter som i mitt fall. När man inte kan ta till det man tidigare gjort så många gånger, vad skall man göra då? Hur ska man klara av situationen då? Måste man göra det eller kan man stå över och försöka att inte sätta sig i sådana situationer i början medan suget är som värst? Kan man tacka nej till den där födelsedagsfesten? Vad kommer de att säga? Att jag är tråkig? Opålitlig? Ointresserad?
Och så blir man ännu mer stressad över det och pulsen slår i 190 och allt är bara kaos i huvudet.

I alla fall så är det nästa uteslutande sådana med alkoholproblem där men alla beroendesjukdomar (för det ÄR en sjukdom) är i stor sett lika för alla, bara att medicinen är olika.
Och jag lärde mig dessutom att 90% av beroendesjukdomar är genetiska (!!!!!). Detta betyder inte att mina barn förmodligen kommer att bli alkoholister men man bör vara mycket mer försiktig och observant som förälder med missbruk.
Sedan har man även meditation, föreläsningar, rollspel (nej, inte sexuella sådana, haha), samtalsstöd med mera.
Jag var helt slut när jag kom därifrån…mycket spänningar som vanligt över allt nytt. Mådde jättedåligt resten av dagen igår och orkade ingenting, ville bara att tiden skulle rinna iväg tills läggdags vilket den gjorde tillslut, tack och lov.

Idag känner jag mig i både psykiskt och fysiskt dåligt skick. Shit happends to all of us…

På förekommen anledning och allmän begäran kommer här en lista med:

Saker jag är bra på: (det här blir inte lätt och nog inte särskilt lång heller

1. Köra bil (jaja, jag vet hur ni tänker nu, och ja, jag har krockat ett par gånger, men det var under vissa omständigheter, när dessa omständigheter INTE finns med i bilen så kör jag grymt bra, liiiite för fort bara)
Jag är en sådan som alltid har koll på läget långt fram, har hela tiden blicken rakt fram men läser även av sidorna samtidigt. Jag planerar min körning för att hindra snabba filbyten eller tvärinbromsningar. Jag blinkar i god tid OCH i rondeller. Om jag bara skall rakt igenom rondellen blinkar jag höger när jag åkt förbi den högra infarten i rondellen så att bilen som kommer från motsatt hål skall förstå att jag skall in innan honom och han kan köra.

2. Jag är en bra mamma. Jag tar mig tid att lyssna, sitta med vid läxläsning och visa att jag tar mig tid. Jag ger dem mycket kärlek, uppskattning och beröm. Jag är konsekvent vilket jag tror barn behöver. De kan alltid prata med mig om allt och jag tror de gör det också.

3. Jag tror och hoppas att jag är en bra vän. Jag vill gärna tro att mina vänner vet att de kan ringa mig mitt i natten och jag åker dit i ilfart. Även om jag vet att jag varit en egoistisk vän under några år, så hoppas jag att de allra innerst inne vet att jag alltid finns där.

4. Jag är bra på att ordna återträffar och annat kul, vilket förmodligen ingen annan skulle göra annars. De brukar alltid vara lyckade och supertrevliga!

Här kom min 13-åring hem och jag frågade honom vad jag var bra på. Utan att tveka sa han ”Tjata” )) Mer då? frågade jag. ”Eeeh….skriva dikter! svarade han, sen kom han inte på något mer alternativt inte orkade engagera sig i  frågan. Jag tror på det sista )

5. Okej, jag kanske är bra på att skriva. Jag älskar att skriva. Jag får i alla fall otroligt många komplimanger för det, exakt för vad i skrivandet vet jag inte.

Kan verkligen inte komma på något mer, en ”saker jag INTE är bra på-lista” hade varit betydligt enklare och den hade blivit låååååååååång.

Nobody´s perfect, right?

Imorse var vi på samtal på skolan, angående min yngre sons talförmåga. Han talat nämligen alldeles utmärkt, kanske lite FÖR utmärkt om man säger så Inget nytt under solen, men tycker det är bra att de tar upp saker, det visar ju på engagemang och att de ser eleven.

Citat från gårdagens blogg: ”Tror som sagt att AIK vinner såklart. Med 2-1.”

Hmm…vad säger ni om den va´?
Det ska inte bli så mycket fotbollssnack idag, känner mig tillräckligt tjatig som det är, men gårdagen var magisk och helt underbar. Och sjukt spännande.
Ikväll är det Guldfest på Råsunda med artister, spelare, fyrverkerier och massa annat. Men ingen i min familj är så intresserade av att gå så det bli inget . Dessutom var Lucas superbesviken igår för att han och Linus hade fått ett varsitt paket Mums-Mums av sin pappa som de skulle bjuda oss på. Det är viktigt och stort att bjuda, tycker Lucas….gulligt . I alla fall så ska vi dricka julmust, äta mums-mums och spela Buzz ikväll. Efter läxorna såklart!

Har just kommit hem från affären och MBE. Mbe både hämtade och lämnade mig, de är så himla gulliga. Måste bussträna någon dag..brrrr, usch, scary…
Sen var jag i affären och skulle handla…det är också skitjobbigt. Vill inte träffa någon som jag inte riktigt klarar av, som någon förälder till någon av barnens klasskompisar, eller folk som man känner att man bör/måste prata med. Allt som är måsten och tvång är ett helvete utan dess like. Jag tror inte man förstår om man inte varit på den här resan själv.

På onsdag skall jag på någon rehab-center för missbrukare av alla slag, vill gärna visa framfötterna och att man är villig att i alla fall prova på saker, att ge allt en chans. Jag har ingen aning om vad som väntar mig, får väl rapportera på onsdag för den som är intresserad.

Nu är det dags att laga mat! Här blir det något så exotiskt som köttbullar, pasta och minimorötter och iskall mjölk.

Puss & Hej!

I dag är det en historisk dag. Självklart tror jag att den kommer att gå till min fördel, det vill säga att AIK vinner SM-Guld, men de där jäkla Göteborgarna är inte dåliga, någon anledning till att de hamnat i final finns det ju. Men oavsett. AIK går från Superettan, in i Allsvenskan och hamnar i SM-final. STARKT!!!! Tror som sagt att AIK vinner såklart. Med 2-1. Min granne, som för närvarande är en lite ledsen och besviken Hammarbyare, sa igår; 2-1 till Göteborg, Hysén avgör i 92:a minuten. Skräcksenario. Men även om det blir oavgjort, så vinner ju AIK, den fördelen har de.
Shit, vad helgen har gått fort. I fredags hade vi såklart fredagsmys, lagade Tacos som vanligt på fredagskvällarna när barnen är här. Sen kröp vi upp i soffan allihopa och kollade på Idol.
Igår städade vi lite här hemma, tvättade och rensade ur gamla sommarkrejer som vi har i en korg i hallen och gick upp på vinden med den säsongens kläder och hämtade ner jackor, hjälmar, halsdukar och skor.

Konstaterade att eftersom Samuel och Linus har ungefär samma storlekar så fick Linus Samuels Canada Goose-jacka (helt ny) eftersom han ska köpa en ny som han vill ha. Och Lucas fick tre skitsnygga jackor som Linus hade förra året. Det är fördelen med att har två barn av samma kön, men vi behäller bara sådant som är i toppskick, är det fläckar eller nåt litet hål eller vad som helst sparar vi dom inte till nästa år.
Men nu har alla (utom jag!!) fått skitsnygga jackor och alla är nöjda och glada. Jag har två kappor, en blå dunjacka, en kort päls (!!!!!!) och en vit dunjacka så jag klarar mig nog.

Mobilen höll vi på och bytte också, alla fick de som de ville ha och så var alla nöjda och glada där också.

Igår kväll kollade vi på ”Polisskolan” och 2 skräckfilmer dagen till ära. MYS!

Nej, dags att byta om till AIK-matchen. Nyinköpta AIK-tröjan ligger nytvättad, beredd att ge tur åt mitt lag.
Hoppas, hoppas, hoppas nu!!! FRAMÅT STOLTA AIK!!!!!!

Var gräsänka igår kväll, Samuel var på AW/middag med jobbet och kom hem vid 23-tiden och hade haft en supertrevlig kväll. Han förtjänade verkligen det, min älskling.

Ja, shit, det känns som jag varit uppe i varv det senaste dygnet. Undrar om min maniska period är på väg…

Igår fick jag upp kontakten med Pia (via Facebook), en tjej som jag umgicks väldigt mycket med i ett par år när vi gick i 8:an-9:an där nånstans. Att prata med henne var som igår, vi kom ihåg massa sjuka och roliga detaljer och gud vad jag skrattade. Hittade en bok med grejer vi skrev till varandra under lektionerna, tyvärr hade nästan alla blad ramlat ur, men det stod vad vi skulle göra i helgen och sådär. På rasten skulle vi tydligen ta MT5:an (vem fan som nu vågade låna ut den till oss????) till Nyboda där alla coola killar fanns. Och vi skolkade. Inte lite. Det blev ett X i Idrott för mig men Pia var nog liiite mer alert, hon fick en 1:a. Vi hade alltid ”glömt” gympakläderna hemma eller så hade vi mens i flera veckor i sträck, haha. Vi fick alltid gå på promenader då och vi gick bakom hörnet, satte oss och tjuvrökte eller drog till Nyboda. Hmm…klart man ångrar skolket idag, men vi hade kul. (Min son läser INTE denna blogg). Så nu ska vi ses på fredag och skratta ännu mer åt alla minnen .

Sen har jag varit flitig och scannat in en del gamla foton, dels från en resa till Gran Canaria (där jag var med alla coola killar från skolan ovan, haha), måste ha varit 1991 ungefär. Och på den tiden FRAMKALLADE man kort och då köpte man såklart sådana där roliga (eller ja, DÅ var dom det i alla fall) stickers med fiffiga kommentarer och pratbubblor och pilar och allt vad det nu var. Så dom ligger uppe för allmän beskådning under mina foton i albumet ”Those were the days” Jag bjuder på det

Hittade lite andra sköna foton också, ska försöka scanna in så mycket jag kan och lägga upp. Jag har bara fått massa positiva meddelanden om att folk sett dom och tycker de var superroliga att se på och bli lite nostalgiska. To be continued…

Har även pratat med en annan barndomsvän också; Stefan. Vi var kompisar så tidigt (eller om vi var lite sena i pallet?) så jag minns när vi satt på ett berg vi hade bakom en garagelänga i området vi växte upp i, och där tog vi vassa stenar och gräs och hackade och låtsades att vi lagade mat på de olika små klipp-avsatserna. Och ännu längre upp, i skogen, var det jättespännande, för där hittade man nästan alltid en gammal Fib-Aktuellt eller nån annan porrblaska och den klassiska flaskan bredvid. Oftast Marinella, men en liten flaska Explorer hittade vi också en och annan. Ursäkta men jag fattar inte riktigt det där? Vi bodde i ett område där det definitivt inte bodde eller drev omkring massa hemlösa eller alkisar eller sådant och det låg alldeles för långt bort från bolaget och centrum för att NÅGON stereotyp-alkis skulle ORKA att gå dit, det finns inte en chans. SÅ….vems var grejerna? När killarna kommer i den åldern att de börjar utöva sådana självbefläckelseövningar med sig själva så inte f-n dricker dom Marinella eller Explorer till i alla fall?! Och stereotyp-alkisen kan vi utesluta. Vad finns kvar? De vuxna männen. Men av vilken sort då? De, vars fruar somnade på soffan klockan åtta, direkt efter efterrätten som förstås var konserverade päron med smält After Eight ovanpå, och tyckte det var äckligt med onani så stackars karln var tvungen att smuggla ut både blaskan och flaskan och klättra upp i skogen bakom garaget och runka???? Hallå??? Shit. Kan det ha varit så?
Det måste väl vara en jäkligt bra grej med Internetporren i alla fall, att de små barnen ute på sina dagis- eller skolpromenader i skogen slipper snubbla över spritflaskor och analpenetrerade tjejer?

Hmm….dock finns nog de oändliga fruarna kvar som tycker de känner sig åsidosatta och oälskade för att männen tittar på porr istället för på henne, som om man inte kunde göra både och? De finns kvar, alla gånger. Undrar om de männen åker till jobbet då? ”Neeej, jag glömde de där viktiga papperna på jobbet, jag måste gå igenom dom över helgen, Greta, så jag åker dit nu, jag skyndar mig, men vänta inte uppe på mig, jag kommer”. Jodå i ordets dubbla bemärkelse förmodligen, haha.

Nu har jag snuskbloggat färdigt, skall istället rikta in mig -apropå snusk- på min sambo (och då menar jag inte att han är snuskig som i sunkig eller äcklig måste tilläggas) och se om jag kan få med honom till en sylta och kolla på Fotbolssmatchen AIK-Örebro ikväll! Wish me luck!

PS! Har någon tips om vilka de med blaskorna och flaskorna egentligen var så tages tips tacksamt emot i kommentarerna!

PS2! Kan någon säga åt mig att jag är helt hopplös när jag skriver?? Jag börjar med en sak och glider in på ett annat ämne och sedan vidare på nästa så man hajar ingenting sen, förutom möjligtvis jag som skrivit röran.

PS3! Kan någon försöka få mig att sluta tänka på snusk så fort jag skriver ett ord som skulle kunna finnas i en porr-ordbok, som när jag skrev ”glider” i PS2 t.ex.?

PS4! Äsch, det var inget!

Puss & Kram!

Måste tillägga att en punkt på listan nedan försvann.

Jag känner mig nere och har ångest och abstinens, men jag vet att ni är jävligt trötta på att läsa om all min skit så här kommer dagens lista på vad jag är glad och tacksam för:

Imorse hade jag tid hos missbruksenheten klockan 9, men då jag inte kunde köra bil och har jättejobbigt att åka buss, ringde jag till dom och kollade om jag kunde få en annan tid och lite tid på mig att hitta någon som kan köra mig dit. ”Nej, men det är inga problem, om du kan klockan 15 idag istället så hämtar jag dig!”. Jag blev alldeles rörd. Herregud, så omtänksamt!!! Vilka människor det finns!

Klockan 15 kom hon och ringde på dörren och körde mig dit. Där bjöds det på fika som vanligt, fick lämna prover och vi hade ett långt samtal och det ligger MYCKET jobb framför mig men också nya möjligheter som jag känner att de kan erbjuda. De är verkligen helt underbara där.
Jag måste bara fokusera på att ta hand om mig själv nu och ta det lugnt och inte låta mig pressas och/eller stressas, det är då allting brister för mig. Minsta motgån är som en riktig frontalkrock.
Sen när vi hade pratat klart så körde ett par andra därifrån, hem mig. Så himla gulligt. Och på fredag skall jag träffa läkaren där och då kommer de också att hämta mig och köra hem mig. Sånt gör mig verkligen rörd.

Och så har jag pratat med en av mina absolut bästa kompisar genom tiderna och vi har inte setts på jättelänge, typ ett år, på grund av att jag mått som jag gjort bl.a. så hon kommer hit på onsdag och fikar. Ska blir jättemysigt!

Ja, så mycket mer har inte hänt idag, sitter och funderar och funderar på hur man skall lösa AIK-matchen (finalen) på söndag. Den går ju i Göteborg så tyvärr kan jag inte se den på plats, men jag och en kompis försöker dra ihop ett gäng som kan se den tillsammans här i Stockholm.

Dags att försöka göra någon nytta här hemma. Ha en mysig kväll i höstmörkret!

Nu är jag hemma igen. Det är verkligen helt underbart samtidigt som jag vet att det är nu den största kampen börjar. Måste försöka hitta på sätt att förtränga tankarna på att börja igen för just nu fyller de tankarna min hjärna dag som natt, även om jag försöker på alla möjliga sätt att förtränga dom. Igår frågade Lucas om jag skulle vara hemma nu. ”Ja” svarade jag. ”För alltid?” frågade han och menade att jag inte bara var hemma på permis. När jag åter svarade ja, så hoppade han upp och ner som en studsboll och kramade mig jätte, jättehårt och blev så himla glad. DÄR finns en bra motivation bara där, men kampen är otroligt tuff, mer än någon ens kan föreställa sig som inte varit med om det.

Efter läkarsamtalet/utskrivningssamtalet igår kände jag bara att jag vill hem NU, när man vet att man skall åka så vill man ju bara hem på en gång. Men det dröjde ett tag, papper skulle faxas till olika läkare, sjukskrivningen skulle fixas, recept med mera med mera. Så jag hann med lite roliga saker innan det var dags att åka. En tjej som jag haft bra kontakt med där, vi kan kalla henne P (jag varken vill eller får nämna namn såklart), vi käkade lunch tillsammans och avslutade med en citronmarängpaj…såååååå gott. Maten kan man verkligen inte klaga på, den är lika god som vilken lyxrestaurang som helst. Sedan fyllde den absolut bästa skötaren C, 30 år och vi bestämde oss för att köpa något till honom, och dessutom något till T, som skulle sluta och igår var hans sista arbetsdag, också han en helt underbar person. Så vi gick ner till macken och köpte lite grejer. P höll på att skratta ihjäl sig när jag lade fram mitt förslag på present till C som är singel (men som knappast kan sakna erbjudanden för han är såååå sjukt snygg och rolig, trevlig, alltid på bästa humör och har nog verkligen allt). I alla fall så har han definitivt ingen brist på humor och har självdistans så vi köpte en Fib Aktuellt (hade ingen aning om att den ens fanns längre?) och ett tiopack näsdukar. Resten får ni lista ut själva. Vi lade med en påse Dumleklubbor också bara för att neutralisera det hela lite . Till T köpte vi massa svensk choklad för han skulle ut och resa och älskar godis. Sedan skrev vi ett varsitt kort och gick sen för att överlämna presenten. C både rodnade lite och skrattade gott åt sin present men ville inte gärna visa de andra vad han fick, lite generade blev han nog men tog det på helt rätt sätt. Jag förklarade sedan att tidningen faktiskt hade krim-reportage som var intressanta och att näsdukarna köpte vi för att det ju är höst, förkylningarna står och knackar på dörren och när han var sjuk kunde han läsa tidningens intressanta (beroende på vem man frågar) delar, snyta sig och äta Dumleklubbor i soffhörnet ), haha. T blev uppriktigt rörd och överraskad och jätteglad så det var roligt att P kom på detta, jag visste inte att C fyllde år eller att T skulle sluta. Båda var hennes kontaktpersoner så hon hade lite bättre koll.

Sen kom taxin och jag åkte hemåt. Svängde förbi apoteket för att hämta min medicin, men det var tvärstopp eftersom jag inte har något leg. Jag har inget körkort längre av någon konstig anledning och mitt pass hittar jag inte. Eftersom jag är Apoteks-stammis så trodde jag att de skulle känna igen mig, men typiskt nog hamnade jag i kassan med en helt ny anställd. Sist för ett par veckor sedan funkade det faktiskt utan leg, men jaja, skitsamma. Väl hemma såg jag Linus i samma stund jag klev ur taxin, han försökte springa åt ett annat håll, han har nämligen utegångsförbud på grund av vissa bus, men taskigt läge att jag kom just då. Sedan hade vi en ord-fight och sen sprang han iväg och ringde sedan (han får alltid dåligt samvete om han sagt något dumt till mig) och frågade om han inte kunde få åka hem till en polare och jag orkade bara inte ta en fight just då så jag sa ja. Jag är VÄLDIGT konsekvent annars, det är bara att inse att allt, precis allt, funkar mycket mycket enklare då och dessutom får man mycket uppskattning om man någon gång tänjer på det konsekventa. Som igår. Han tackade nog tio gånger innan vi lade på luren .

Sen kom Lucas hem och så småningom Samuel. Det blev middag, läxor, tv och mys och sedan somnade jag så tryggt och skönt bredvid min älskade.

Idag skall jag till vårdcentralen och lägga om nytt bandage på foten, men eftersom jag inte har körkort så vet jag inte om jag fixar att ta bussen. Fobi, ni vet.
Vi får se vad det blir, annars blir det en apoteksresa när S kommer hem.

Idag börjar barnens vecka hos sin pappa och jag och S har en barnfri helg (och vecka) men bestämde igår att idag blir det mys och slappa framför tv:n och kanske något mer spännande imorgon.

Hoppas ni får en skön helg och ta hand om varandra och sätt värde på det ni har! Puzz!

Idag är det dagen med stort D. Eller U, som i utskrivning. Hade kort läkarsamtal igår och allt tyder på att de slussar ut mig härifrån, verkligen med blandade känslor. Jag är inte tillräckligt stark för att åka hem, men frågan är om jag är det imorgon, nästa vecka eller nästa månad heller. Någon dag måste jag ut i verkligheten, utan tabletter som kan hjälpa mig att fungera normalt. Det blir allt annat än lätt kan jag lova. Waiting…

Onsdag. Vaknade, som vanligt de senaste dagarna, försent och frukosten var borttagen för länge sen men den alltid så gulliga personalen här gjorde iordning till mig. Hemgången närmar sig antagligen. Det är meningen att jag preliminärt skall skrivas ut imorgon. Ska på läkarsamtal strax och då får vi se. Jag längtar hem efter barnen, Samuel och Ronya (katten) så jag håller på att gå sönder, samtidigt som världen och livet där ute är fullt med krav, måsten och prövningar. Egentligen borde jag nog vara kvar ett tag till för min egen och för min hälsas skull, men fan vad man känner sig ensam här ibland. De senaste nätterna har jag gråtit mig till sömns i en blandning av ångest, ensamhet och hemlängtan. Är ju ”drogfri” nu men de har trappat ner för fort så det är jag också orolig för hur det ska kännas hemma och där ute. Har anmält mig till ett program på Karolinska sjukhuset där de endast behandlar patienter med läkemedelsmissbruk av samma typ som jag missbrukat, det är ca 2-4 veckors väntetid vilket skulle innebära att jag ligger inne vid jul och Linus 13-årsdag, känns skittungt men vill verkligen gå det programmet, det är det enda i sitt slag i Sverige och känt för att vara väldigt lyckat. Men nu får vi ta en sak i taget. Återkommer efter läkarsamtalet!

Eftersom jag bara inte KAN fatta mig kort så måste jag skriva en del 2 i mitt förra inlägg. Och då ligger jag här. Det är ju inte direkt så att jag är på jorden-runt-resa eller nåt annat spännande. Jaha, vart var jag nu igen? Jo. Dagens hjälte. Det är naturligtvis min älskade Samuel. Han går upp ca halv sju, väcker killarna, ställer fram frukost och fixar åt dom innan han åker till jobbet. Kommer hem vid sex, fixar middag, gör läxorna med barnen, får Lucas i säng vid 8 ca, så han kan ha lite grabbtid med Linus. Han har ett sånt engagemang, tålamod, är så lugn och pedagogisk. Han är verkligen helt enastående och jag är 110% säker på att alla som känner honom tycker likadant. Jag älskar dig! Och dagens mindre hjältar -baserat på ålder, inte prestation- är såklart mina älskade söner. Ni är så duktiga och omtänksamma! Den kärlek jag känner för er får inte plats i mitt hjärta. Jag älskar er otroligt mycket och är världens stoltaste mamma!

Ja…vad skriver man? Här händer inte så mycket, men lite i alla fall. Idag vaknade jag försent IGEN. Har skällt lite på nattsyrrorna för att de ger nattmedicinen för sent, så man är så jäkla trött på morgonen, tills smarta jag idag fattade att det beror på en ny sömnmedicin jag fått. Ska be om en annan. Min gamla rumskompis var på besök idag, det var kul att se henne och att hon verkade pigg och glad! Dagens möte var med familjeenheten på kommunen som kom för att se hur jag mådde och även försäkra sig om att barnen inte är ensamma hemma och lever på vatten och bröd när jag ligger här. De känner ju till hela min problematik och hela min familj och släkt, då vi haft s.k. nätverksmöte, alla släktingar i barnens närhet och vi föräldrar och Samuel förstås, så kommunen vet att det finns ett bra och stabilt nätverk kring barnen när jag måste läggas in. Och det nätverket är helt fantastiskt och t.o.m. de på soc var nästan rörda på det mötet för tydligen var det extremt ovanligt att såna här nätverk fanns, där så många kan släppa allt och bara finnas där för dessa underbara barn när jag inte mår bra. Jaha, så typiskt mig att komma in med värsta mellansnacket när jag började skriva nåt annat. I alla fall så kom de hit och pratade lite, en ren rutin, då de måste prata med föräldrarna när de får in en anmälan, vilket också är rutin när man läggs in. Mycket rutiner blir det… Dagens utflykt blev till bensinmacken med P (vill, ska och får säkert inte heller skriva namnen på folk här) för att köpa nåt, anything. Allt som inte är rutiner eller vanligtvis inte finns här är lyx. Ett paket tops, ett 4-pack batterier och en snöskrapa som det står OKQ8 på kan faktiskt vara kul, eller nja…kanske lite överdrivet men typ sånt. Inne på macken började P ropa åt mig ”Annika, var det den här du ville ha?” och stod och viftade med en Fib Aktuellt, och jag ropade tillbaks att hon kunde få bestämma eftersom vi skulle dela på den och så fortsatte vi flamsa, barnsligt men kul . Shit, nu har jag skrivit så mkt skit att jag måste bryta HÄR.

ETT STORT GRATTIS TILL MAMMA OCH PAPPA, SVÄRFÖRÄLDRAR, MORMOR OCH MORFAR PÅ ER 40-ÅRIGA BRÖLLOPSDAG *

Jag har haft en jättemysig helg. I fredags kom min supergulliga kompis Malin och hämtade mig eftersom jag skulle ha permis fredag-lördag. Kom hem, fixade lite halvtråkiga saker som att kolla jobbmailen, killarnas hem/veckobrev för att underlätta lite för Samuel i veckan, satte på en tvätt och lite sånt. Sen kom mina älskade barn hem från plugget och vi pratade lite. Sen tog jag en lång skön dusch, sminkade mig och tog på mig rena, snygga kläder och det är lyxigt eftersom man knappast går omkring som en babe här på avdelningen . Sen kom min 3:e älskling hem och vi bestämde oss för att åka ut till landet. Vi packade ner lite saker, åkte och handlade mat och godis på vägen ut. Trots att huset är vinterbonat så är det ju i alla fall lite småkallt när man kommer dit, så medan jag och Samuel lagade mat så gjorde Linus upp eld i öppna spisen. Åh, vad jag älskar den doften! Sen åt vi middag i vardagsrummet och kollade på Idol. Efter Idol somnade först Lucas i soffan och sen Samuel så jag och Linus satt i varsin fåtölj framför brasan och pratade och myste. Dagen efter åt vi frukost och sen åkte vi hem eftersom jag skulle vara tbx kl. 15 på avdelningen och hade lite som behövde packas och så innan. Älsklingen och älsklingsbarnen körde mig till sjukhuset. Senare var det fotbollsmatch på TV; AIK-Gefle och vi samlades några AIK-are i vardagsrummet och kollade matchen som AIK vann såklart . Sen följdes bara de vanliga rutinerna; middag, fika, medicinutdelning osv. Jag hade tagit med en bok som jag läste ut på ett par timmar; ”Gunillas man försvann” hette den och den får 2 löv av 5 möjliga, hade velat veta mer när boken var slut. Nu har jag påbörjat Camilla Läckbergs senaste bok ”Fyrvaktaren”. Igår söndag kom alla älsklingarna och hälsade på. Lucas hade namnsdag och de hade med sig fika. Samuel hade köpt en tavla till Lucas som han suktat efter, en jättestor med New York-motiv. Sen fick han trisslotter som han älskar och en cool grafitti-teckning som en kille här ritat åt honom. En riktigt mysig helg som sagt !

Idag är jag så himla glad, tralala! Jag har permis i ett dygn . Min supergulliga kompis tar sig ända hit för att hämta och köra hem mig, så himla snällt! När jag kommer hem har varken Samuel eller barnen kommit hem än så först ska jag packa lite ner saker att ta med hit imorgon igen, ska ju vara kvar några dagar till tyvärr. Sen ska jag ta en lååång, varm och skön dusch med inpackning av håret, bodypeeling och shine boost. Efter det ska jag lägga en snygg make-up och klä mig snyggt från topp till tå så jag ser hyfsad ut till min darling kommer hem. Sen blir det nog ut och käka nånstans, efter det köpa godis och läsk och SEN är det dags för att slänga oss i soffan alla fem (medräknat världens gosigaste och mest älskade katt Ronya) och kolla på Idol. Gud vad jag längtar efter min mysiga familj!!!

Jaha. Mycket har hänt de senaste dagarna, även om det är svårt att tro på ett sånt här ställe. Japp, jag är kvar på vad-ni-vill-kalla-det. (Se förra inlägget). För 2-3 dagar sedan började jag känna mig hängig, ont i huvudet (ja, jag har faktiskt ett, sen kan man ju diskutera hur mycket som finns där i) och det blev bara värre, hade konstant 40 graders feber och den gick inte ner trots alvedon i mängder. Svininfluensa! tänkte alla och jag blev snabbt förflyttad till ett isoleringsrum för att hindra att ev. smitta andra, allt enligt manualen. Personalen bar skyddskläder, handskar och munskydd. Prover i mängder togs. Kom på att jag hade nån slags ”böld” på foten som jag visade också. Sen hände inte så mycket mer än att jag sov, sov och sov och om jag vaknade var det för provtagning, puls och blodtryck och jag hade sån vidrig feberfrossa. Idag mådde jag bättre när jag vaknade men när jag såg min fot höll jag på att svimma! Det hade blivit en böld stor som en golfboll, fylld med var och blod, såå jäkla vidrigt! Sen kom läkaren in och pratade med mig och nåt bla-bla-bla-värde var tydligen skyhöga så antagligen var det infektionen i foten som orsakade allt, men alla provsvar har inte kommit än så fortsättning följer… Fick också reda på att jag inte får komma hem förrän nästa vecka . Och jag som sett fram emot fredagsmys med barnen och Samuel med Idol och massa chips och godis… Ska också på samtal med överläkaren imorgon och jag HATAR såna. Ska ta upp att jag anser att nedtrappningen gått för fort, chansen att han bryr sig är lika med noll. Nu ska jag bädda min säng och byta dyngsura feberlakan mot rena, manglade och fräscha.

Jag skriver detta från sjukhuset där jag är inlagd. Eller slutenvården. Psykiatrisk klinik. Dårhus. Behandlingshem. Kalla det vad ni vill men här är jag i alla fall. Inlåst. Eller jag får gå ut för att röka och om jag vill får jag gå de 150 meterna till OKQ8-macken för att handla något i den pinsamt pyttelilla butiken. Jag ska vara rak och ärlig om varför jag är här. På ett villkor – döm mig inte. Se inte ned på mig. Var inte rädda. Fråga om ni undrar. Gå inte förbi mig och låtsas inte som om ni ej ser mig. Jag har haft mer eller mindre allvarliga depressioner sen tidiga tonåren. De har haft sina orsaker men de är högst privata och rör bara mig själv. För några år sedan kom de tillbaka utan att jag egentligen vet varför. Jag har vissa tankar och aningar då det hände mycket i mitt liv då, men trots jag inte kände sorg eller ilska så kanske det ändå fanns där djupt inom mig? Jag vet inte. En utredning påbörjades och till slut fick jag diagnosen bipolär typ 2 (även kallad manodepressiv sjukdom), paniksyndrom, ångestsyndrom och depression. Jag har medicinerats för detta och ett par av mina läkemedel, som skall verka lugnande, är narkotikaklassade och extremt beroendeframkallande vilket ledde till just ett starkt beroende för att sedan blev ett missbruk. När jag legat på beroendekliniker har morfinister och heroinister sagt att mina tabletter är värre att lägga av med än heroin, det säger en hel del. Så här är jag nu. Beroende och sjuk. Många i min omgivning har slutat höra av sig. Rädsla? Avsky? Jag vet inte, men jag ber alla som läser detta att se på mig som jag är. Jag har problem jag önskar jag inte hade förstås. Men det smittar inte. Jag får inga raseriutbrott där jag sparkar och skriker. Jag är ingen elak person. Jag är jag och den jag är, ta mig för det eller inte alls. Till er som vågar, bryr er och ser mig för den jag är; jag älskar er.

Idag har jag jobbat hemifrån, varit på ett läkarbesök och sen träffade jag Malin på en fika vid Strandtorget. Alltså, vi skrattar åt så sjuka saker när vi ses, vi har båda samma minnen att garva åt och man blir alltid lika glad av att vara med henne. Och…hon känner mig utan och innan, nästan mer än jag känner mig själv. Hon vet alltid hur jag tänker om vissa saker och minnen och är det någon som ALLTID stått vid min sida i med- och motvind så är det hon. Malin; I love you!
Nu skall jag städa lite och göra fint i det rum min svärmor skall sova i, som kommer på besök i dag och stannar hela helgen.

Jag trodde jag hade sett och hört det mesta, men igår insåg jag att jag inte hade det. Såg ni Fråga Olle-dokumentären? Det handlade om -håll i er- ONANI-MARATON!! Jeeez

Män och kvinnor tävlade i grenar som t.ex. hur många gånger man kunde få orgasm (hur man nu mäter det på kvinnor?) och hur långt, man som man, kunde spruta.
Sååå sjukt alltså. Det som var positivt var att för varje minut, eller om det var timme, man onanerade så gavs en viss summa pengar till välgörenhet. Men shit, vad sjukt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller både och. Idag har jag dock skrattat åt det märkliga fenomenet hela dagen. Vad blir nästa grej? Det verkar inte finnas några gränser alls längre.

Sitter nu och tittar på ”Inlåst” på TV4. Det handlar om 7 stycken unga killar som hamnat väldigt snett i livet och skall prova på att sitta i fängelse som en prövning och som förhoppningsvis skall avkriminaliseras och INTE hamna i ett riktigt fängelse. Fan, jag blir så jäkla ledsen när jag ser dom. Ingen föds ond, det är något man formas till anser och tror jag.

I pauserna städar jag hysteriskt. Jag är en sådan människa att jag är antingen eller. Antingen bryr jag mig inte alls om att städa, men när jag gör det så är det torkning av lister, dörrar, descinficering av handtag och lysknappar i badrummen, skurar handtag på skåpluckor, dörrar och kyl och frys. Jag skurar på, bakom och under elementen. Tar ut tvättmedelsdoserings-grejen och skurar den med tandborste (ja, jag slänger den sen, haha).
Imorgon kommer Samuels mamma hit och skall bo här. Och sedan kommer hans morbror och moster hit på lunch på lördag. Trevligt, trevligt.

Nej, nu ska jag fortsätta kolla på ungdomarna, hur de klarar sig i fängelset. Nähä, nu blev det paus, dags att putsa, skura och torka här och där

Idag är dagen D. Som jag har väntat. Jag är spänd, lyrisk, förväntansfull och längtar. Jag talar givetvis om derbyt mellan AIK-Djurgården på Råsunda. Mitt i klacken skall jag stå, de senaste gångerna har jag gått med min sambo som inte är lika lyrisk över AIK som jag är, och definitivt inte har något intresse att stå bland massa skrikande AIK:are.

I klacken finns en kärlek som är svår att förklara. Man måste uppleva det, så är det bara. Och till skillnad från Hammarbyfansen så slåss inte AIK-arna med varann. Herregud, sista matchen jag var på, på Råsunda var Hammarbysupportrarna helt jävla galna och pucklade på varandra. Sånt gör man inte i en familj!!!
AIK – we´ll be there for you!!!

Idag har vi haft städdag i vårt område. Ni vet, alla skall ut och rensa ogräs, rensa stuprännor och klippa buskar och ha det sådär mysigt som bara grannar kan.

Min son pratade länge innan min födelsedag om att han skulle ge mig 20 kronor som han stolt sparat ihop till. Jag sade flera gånger att jag ville att han skulle spara sina pengar och köpa något till sig själv, jag blir glad av en stor kram eller en teckning.

Jag undrar hur de närmsta åren, blir det lättare eller svårare? Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer? Stämmer det tro? Min älskade 13-åring tycker att ALLT ”suger” eller ”suger fett”. Alltifrån tider att passa, mat och föräldrar, till läxor och skolan och lillebrorsan får sig många inte alls smickrande förolämpningar… jodå, jag och Samuel får oss en verbal känga då och då och det största vi jobbar med nu är att visa respekt för andra människor, det är otroligt viktigt.

När man tänker tillbaka på vad man själv gjorde när man var 13, blir man ju galen av oro. Får hoppas att det här med att tjejer är mer mogna än killar, stämmer. I så fall kanske det dröjer upp till ett par år innan de riktiga orosmomenten kommer, ni-vet-vad…

Samuel är en riktig pärla, i det här. Han är så otroligt lugn, pedagogisk och duktig på att förklara saker på ett bra sätt. Han pluggade till lärare innan han flyttade från Gbg till Stockholm. Synd att han slutade, han skulle bli den PERFEKTA läraren. Klok som få är min älskling.

Det är inte lätt att vara förälder, men det underbaraste ”jobbet” i världen…trots tonårstrots

Älskar er, mina underbara killar!!!

Den här skylten fotade jag när vi var på en fotbollsmatch.

Jag önskar ju att jag skulle börja dagen med något roligt här, men jag hamnade bakom en j—a sopbil som sopar rent gatorna och den går typ i 7 km/h…om ens så fort. Jag tyckte i alla fall att den var sjukt seg, stod nästan stilla.

Snart ska jag åka och hämta min älskling efter jobbet. Ikväll är en helig kväll för oss, det är nämligen både ”Idol” och ”Efterlyst” med vår favorit Leif GW Persson.

Kan någon ens GISSA hur mycket det kostade att laga min bil? Håll i er…49 186 kronor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Aldrig har jag varit så glad att jag har försäkrat en egendom. Men varför lagar man ens en sån bil? Jag köpte den för 2 år sedan ca och betalade 70 000 för den, kan ju inte ens vara värd 49 186 kronor idag?

Sitter och slö-tittar lite på ”Sveriges fulaste hem” på TV3. Jag är så sjukt trött på sådana inredningsprogram, bygg-program, göra-om-program och style-akuter.

Började fundera på hur mitt hem skulle se ut om jag skulle tvingas anmäla mig till just denna programserie…varsågoda; mitt skräckhus:

• Bulliga skinnsoffor, helst i aprikos eller turkos och helst i skinn-imitation.
• Väggar av gulnat furu, furutak och furugolv
• Kakelbord á la 80-tal
• Gardiner i hysteriska, skrikiga mönster
• Takfläkt i mässing och rottingdetaljer på ”bladen”
• Fula affischer av kända tavlor, gärna upp-tejpade eller fasthäftade
• Bokhyllor på hela väggarna – de skall givetvis vara i svart, vara lite tornformade, spetsiga och ha minst 2 vitrinskåp
• Toalettsits klädd med gul-orange tygöverdrag i tjock frotté och givetvis en matchande vid toalettstolens nedre del
• Badrumsskåp i plåt och lysrör á la kommunaltoalett
• Kakelplattor med frukt- eller matmotiv (hmm….vi har faktiskt några bakom vår snygga cappucinobryggare *ryser*)
• Kryddhylla ovanför fläkt
• Spisplatte-skydd till spisar av äldre modell, ni vet såna där fula plåtlock med hemska motiv på?
• Köksmöbler i furu
• Furulampa ovanför matbordet
• Säng med gavlar i rotting, med mässingknoppar eller lila-marmorerad med inbyggda speglar och radio

To be continued…

Nu har jag väntat på min bil i 3 veckor. Den är ju på skadeverkstaden efter min lilla biltur i skogen. Alltså, jag körde inte frivilligt i skogen, utan råkade köra av vägen och körde rakt in i skogen och krockade med ett träd.

I flera veckor nu har de väntat på reservdelar till den. Hur svårt kan det vara??
Jag hatar vår bil. Den är ful, värdelös, tråkig och äcklig. Ingen har någonsin lagt sin omsorg på den. Den ser ut som en ”ful-bil” som min lärare i Rättskunskap uttryckte sig. En ful-bil är en sådan bil man kan förvänta sig är snodd, att den som sitter bakom ratten inte har körkort, kanske är efterlyst eller har skumma saker i bilen, som typ 3 cyklar med uppbrutna lås eller nåt.
Jag skulle utan tvekan kunna byta den bilen till vilken liten skitbil som helst, Ge mig en Punto. Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. Eller en mini-Cooper. Vad som helst. Jag är NÄSTAN i det stadiet att jag skulle kunna betala för att slippa den, så ful är den.
Jag vet inte vad det är som är så äckligt och fult med den egentligen, det är en vanlig silverfärgad kombi, med dragkrok, AC, otroligt rymlig, schysst stereo, och massa andra småfinesser. Men jag har avskytt den sedan dag 2 med den. Som Samuel sa; ”Det finns ingen -INGEN- annan i hela världen som går till en bilfirma, pekar på en bil i lagom prisklass och köper den rakt av” Eh…nej, jag provkörde den inte. Nej, jag kollade aldrig om allt fungerade i bilen. Nej, jag blev inte avskräckt av den fula bilklädseln.
De skrattar säkert fortfarande på fikarasten på bilfirman åt den lättlurade bruden…
Never ever another French car….

Det är bra att man inte nischar för mycket, utan breddar sin affärsverksamhet lite…

Dags att börja blogga lite igen tror jag. Jag är ingen bra bloggare eftersom jag inte har någon kontinuitet. Den senaste tiden har mest gått i jobbet och skolans tecken. Läxor, föräldramöten, utflykter, slå in böcker, fylla i lappar hit och dit, nya kläder och skor. Det är mycket som ska ordnas vid terminsstarten. Linus började i 7:an nu och Lucas i 2:an. Vart tog mina bebisar vägen??? Vad hände? Linus är över en decimeter längre än mig och har 42 (!!!!) i skor och Lucas bara några centimeter kvar. Mycket är ”fett dåligt” men också ”fett nice” haha…underbart.

Kan ju inte gå tillbaka sedan förra blogginlägget och berätta allt som hänt, jag har varken sånt minne eller ork heller.
I fredags var det dags att slussa iväg barnen till deras pappa. Jag inser hur lyckligt lottad jag är och förhoppningsvis barnen också, som har sina föräldrar 300 meter ifrån varandra. Vi kan alltid ställa upp för varandra, barnen springer här nästan varje dag fast de är hos Jonas. Jonas och Samuel kommer väldigt bra överens och barnen älskar sin extrapappa. Inte många skilsmässor fungerar så här bra, har jag förstått och hört av andra.
I fredags kväll tog vi det bara lugnt, åt Västerbotten-paj med löjrom, gräddfil och rödlök och låg i soffan och kollade på TV tills vi båda somnade. Inte så konstigt eftersom ”Kändisdjungeln” var något av det sämsta jag sett. Pinsamt. Dåligt. B-kändisar. Innehållslöst.
I går, lördag, var vi bara hemma och städade lite och så på dagen. Lucas kom hit med en kompis och Linus kom också över en sväng. Älskade ungar!!!
På kvällen drog vi in till stan och spelade biljard och drack fantastiskt god öl. Tjeckisk så klart. Vi fick lite mycket i oss och det var många gånger som kön slant . Till slut insåg vi att vi inte längre var i spelbart skick och åkte hem. *Piiiip och censur*

Jag har världens underbaraste barn; smarta, artiga, roliga, fina och duktiga.  Och dessutom har jag världens underbaraste sambo. Sååå snygg och intelligent, rolig och omtänksam. Och som grädde på moset har jag en fantastisk ursprungsfamilj; mamma, pappa och brorsan. Även svägerska, kusiner och sysslingar. De ställer upp i alla lägen, i vått och torrt.
Det blev mycket fantastiskt nu, men ibland måste man liksom sätta sig ner och fundera på hur bra man har det egentligen. Fokusera på det man har och inte på det man INTE har. Tala om för någon som betyder mycket för er, att den personen verkligen gör det. Det är lätt att man inte gör det, tills det är försent. Så ring någon idag som betyder mycket för er! Puss & kram!!

Dagens länk:

Nu är vi i Köpenhamn. Eller, vi har varit här i 2 dagar nu och åker hem imorgon. Vi har gått, gått och gått ännu mer. Vi har varit på Tivoli, ätit frukost i parken, promenerat i Nyhavn, åkt båt och mera. Nu ska vi gå ut och äta.

Nu sitter vi på X2000 på väg till Göteborg och till sambons familj och kompisar. Vi ska vara där tills på måndag då vi tar X2000 igen, fast då till Köpenhamn! Barnen har hunnit med de klassiska frågorna ”När är vi framme?” och ”Hur långt är det kvar nu då?” några gånger för mycket. De har också hunnit med att leka den ofantligt roliga leken ”Jag-stoppar-in-en-sur-napp-i-munnen-och-sen-tar-jag-ut-den-och-smetar-den-varsomhelst-bara-det-är-på-min-brorsa” samt lite experiment som jag kan berätta lite om. 1) Tag en 33 cl läskburk 2) Öppna den på vanligt sätt. 3) Försök, gärna med en kompis och ännu bättre blir det om ni sitter på ex. ett tåg, sedan att öppna burken på långsidan av den. Experimentet har lyckats om läsken efter ett tag finns på era kläder, bordet framför er, golvet och på sätet. Lycka till! Ps! Om man vill krydda till leken kan man även ta ett par lock till småyoghurtar och kleta o kladda! 
 Nu är vi faktiskt framme snart. Blir hämtade på Centralstationen av svärmor som ska köra oss till vår helgbostad. 
 Oh no! Nu börjar S bli rastlös också och sitter och berättar JÄTTEROLIGA historier. Ex ”Det var Berätta och Berätta-igen som satt i en bastu. Så gick Berätta ut, vem var då kvar? *någon svarar ”Berätta-igen!* och så berättar han såklart samma vits – igen.

Min brorsa och hans familj har köpt en ny båt i sommar. Ivrig som han var skulle de ta premiärturen, till Saltsjöbaden och käka lunch. Min äldsta son var med. Vad tror ni händer? Jo…självklart åker de på grund med nya båten. På första turen. Och han har åkt där säkert hundra gånger förut och känner området väl. Sommaren har just börjat och man vill hellre ha båten i vattnet än på varvet för reparation. Jaja, det tog inte så många dagar så fick de tillbaka den.

Sedan skulle de lägga till vid vår brygga häromdagen. Det blåste så det var klurigt, visst. Men duns in i bryggan. Ingen större fara skedd, det blev ett litet märke. Min brorsa sa till sin son:

”- Filip, du behöver inte säga något till mamma om det här…”
”- Jooo, det tänker jag göra!! ” skriker han medan han springer upp till mamma som var i huset.
” -Maaaammaaa!!!! Pappa körde in med båten i bryggan, det blev ett märke! ”

Om blickar kunde döda…;-)

Jag har varit på landet och därför inte hunnit blogga så mycket. Skärpning lovas. Vi har haft det underbart… slappa dagar med fint väder, bad, grillat och skärgård.. Lite på land och lite på sjön. Måste köpa egen båt… fast inte denna sommar. Tur att mamma och pappa har en…och brorsan )
Linus fixar lite lunch

Linus & Emi på väg till Dalarö

Lucas och Filip

I väntan på maten…

Idag har vi haft en underbar dag på landet. Vädret; varmt, soligt och några få molntussar som höll sig precis där de skulle. Jag och kidsen följde med brorsans familj till Dalarö. Jag och Anna låg på soldäcket i fören med en cigarett och hade det oförskämt bra. Det salta havsvattnet stänkte lekfullt på oss när vågorna mötte båten. Barnen satt på akterdäck och Fredrik (min bror) satt på taket med benen ner genom solluckan och styrde båten med fötterna. Vi lade till vid bryggan, gick de mysiga gränderna upp till samhället med restauranger, caféer, glass- och våffelstugor, bagerier, trendiga inredningsbutiker med betoning på marina saker, samt klädbodar där kläderna var snygga och svindyra. Det var kläder i marint tema -naturligtvis- och färgerna var vitt, blått och rött. Lexington, Marine och GANT. Vi åt en god lunch bestående av en Skagenröra på mörkt bröd…mmm (förutom min cola som min tonåriga son och min mogna bror som är 5 år äldre än mig, hällde massor av Tabasco I. (Jodå, hämnden är ljuv o hämnden kommer när de intet anar hehe. Sen shoppade vi, tog en kaffe på caféet och köpte en mjukglass nere i hamnen innan vi gick till båten och åkte hem. När vi kom hem bakade vi en blåbärspaj av våra egna bär och den blev såå jäkla god. Sen slängde vi oss ALLA i poolen medan pajen var i ugnen. 29 grader i poolen, såå skönt! Eller som La Famiglia brukar säga när vi har det helt underbart; ”Det är så här vi ska det när vi har det som sämst!” Haha, klockrent och det ger nog utomstående en hint om vad bra vi har det här.

Här ligger jag på däck när vi åker genom Dalarö Kanal

Min bror och min brorson

Första par ut; Boxer-Robert och Daniel Westling (Kronprinsessan Victorias fästman)

Andra par ut är ”Jim Brass” från CSI. och
överåklagare Christer van der Kwast

Det här ljudklippet är nog absolut det jag skrattat mest åt någonsin. Man riktigt känner hans ångest i rösten och man skruvar nästan själv på sig. Du kommer inte att ångra att du ägnade 3 värdefulla minutrar åt detta!

Är det någon som tänkt på knäppa varningstexter på saker och ting eller i bruksanvisningar? Exempel: Whirlpools bruksanvisning för tvättmaskin.
Fylla tvättrumman:

1. Öppna luckan (var det någon som trodde att man kunde trolla in tvätten i maskinen?)
2. Lägg in plaggen i tvättrumman. (Suck…måste man göra det OCKSÅ??)
3. Stäng luckan (Varför behöver man ens en tvättmaskin om man skall behöva göra allt detta?)

Eller digital mottagare från Matsui:

Apparaten bör inte utsättas för spill eller stänk och inga föremål och inga förmål fyllda med vätska såsom vaser bör ställas på apparaten. (Fan, det som är så snyggt med digitalboxen som piedstal…)

Och sist men inte minst; några kloka ord från informationen i Ipren-gel-förpackningen.:

Hur skall Du använda Ipren gel?

Ipren gel ska endast användas för utvärtes bruk. (I fall att någon får för sig att den verkar snabbare om man käkar den)

Haha, okej…jag kanske har torr humor men jag tycker det är underbart roligt med såna här dum-varningar. Jag hör till dom som läser bruksanvisningen som en humorbok och inte för vägledning till installation o.s.v. och det kanske inte är helt normalt, men kul .
(Och det kommer att komma mer sånt här vare sig ni vill eller inte)

Ha en fortsatt underbar sommardag och tröttnar ni på solen och värmen; plocka fram bruksanvisningarna och bläddra igenom dumhet för dumhet. Puss!

Satt i soffan hela familjen och jag kom på den briljanta (med viss ironi) idén att vi skulle sätta oss i soffan, tända massa ljus och bara sitta där i mörkret och så fick man fråga varandra vad man ville. Jag gjorde i alla fall ett tappert försök att ordna en familjekväll med riktig kvalitetstid som senare inte blev det, men tanken var god
I alla fall så frågade jag min yngste son om han fick önska sig precis vad han ville, vad skulle det då vara? Och den charmiga älskade ungen svarar:

”Då önskar jag att jag fick leva i hela mitt liv!”

Såååå jäkla charmigt. Hmm…ett bra argument för att börja blogga; man skriver ner allt roligt och charmigt som barnen säger i alla åldrar och delar dem med andra. Hur många gånger han man inte tänkt efter man hämtat barnen på dagis och fröken berättade något kul som ens barn gjort på dagen, och när man går däifrån så tänker man ”Det MÅSTE jag nästan skriva ner nånstans” Men var? Och när? Här så klart! Och NU. Nu har jag hittat en ny anledning till att blogga

Delen i min hjärna som sköter sömnen verkar verkligen inte veta om det är semester eller arbetstid, den verkar tycka att både och är okej. I förrgår vaknade jag klockan 4 på morgonen, gick upp och -håll i er nu- tvättade, städade och FROSTADE AV FRYSEN ??!!!!!!?. Klarvaken. Och visst är det mysigt om man vaknar en sommarmorgon -oavsett tid- och är pigg och alert. Men man vet ju hur död man kommer att vara sisådär vid 16-tiden på eftermiddagen så därför vore det bra att kunna sova ett par timmar till i alla fall. Men nej, sa min kropp och det var bara att hänga med. Imorse så vaknade jag 5.30, något bättre tid i alla fall och nu har jag hängt tvätt och satt på en ny och dessutom sorterat all tvätt i huset i olika högar; mörk 40, ljus 40, ljus 30, handdukar och strumpor och underkläder 60 osv osv osv. Weird. JAG VILL SOVA! Jag älskar att sova. Jag får sova för jag har semester. Det är skönt att sova. Hmm…tror jag skall göra ett nytt försök.

Igår var jag och min sambo ute och åt middag. Vi bor i en underbar skärgårdskommun med väldigt få restauranger, konstigt nog eftersom det skulle klassa ut båda Göteborg, Thaiboat och Tvillingarnas på en gång om det fanns någon på rätt ställe. Nåja, vi valde den mest passande restaurangen för årstiden – golfrestaurangen. No names. Alltså, jag får ont i magen när jag tänker på det även idag, för maken till överamitiöst personal finns inte och sortimentet, upplägget, ALLT har blivit så fel fast man menat väl och verkligen försökt. Nu kanske jag är lite gnällig då jag är ganska kräsen av mig, men det började då vi kom dit. De verkade inte ha någon bordsservering så vi fick ställa oss i baren och vänta på vår tur att besälla. Framför oss stod en dam som efter sin golfrunda tänkte unna sig ett glas kallt vitt vin och en cider sin väninna. Hon frågade efter en päroncider och pekade på flaskan som stod bland de andra flaskorna på rad framför en spegelvägg som visade vilket sortiment de har. Servitrisen halvsprang in i köket – smått stressad över kön som bildades vid bardisken- och kom tillbaka och beklagade sig att den sorten inte fanns. Golfdamen valde då en annan sort och samma procedur uppspelades, nej, den fanns inte heller. Efter tredje rundan in till köket frågade damen istället vad som fanns. Servistrisen pekade lite skamset på någon ananascider och efter en ordväxling om huruvida servistrisen sagt pint eller pine fick damen sin cider. Servitrisen frågade om hon ville ha ett sånt eller ett sånt glas, med eller utan is och till slut stod hennes cider på bardisken med ett colaglas fullt med is. Då återstod bara hennes egna glas vin och även där tog det en stund innan hon mer eller mindre gav upp och tog det första bästa vinet de slängde fram. Servitören som nu kommit till servitrisens undsättning, tog ovant ett IKEA-glas, höll det mot ljuset, fick en bekymrad rynka mellan ögonen som sa ”oj, det här glaset var inte riktigt rent” , inspekterade det lite till och slänge en snabb blick på golfdamen som tittade åt ett annat håll och tänkte säkert att hon inte såg hans inspektion och hällde sedan upp vinet. Så återstod bara betalningen och givetvis låg prislistan under hennes glas och flaska så hon plockade bort dessa och gav menyn till servitören som konstaterade att det kostade 107 kronor totalt, damen betalade med en femhundralapp och efter ganska mycket möda, räknande och kassaapparatskrångel fick hon tillbaka sina pengar. Vår tur. Då vi insåg det smått okontrollerade kaoset, hade vi snabbt snott åt oss menyn medan servitören krånglade med kassa-apparaten för att underlätta för alla. En servitris kom springande och sa att de inte fick ta emot fler matbeställningar på grund av något i köket. Servitrisen bakom baren sa då att ”de (läs; vi) har väntat här ganska länge (läs; femton minuter) så de måste få beställa. Servitören hälsade hurtigt på oss och vi beställde mat och skulle ha en varsin cola till maten. Servitören gick då till läsk-kylen, öppnade dörren och frågade om vi ville ha en stor eller liten, light eller vanlig, sedan med eller utan is och bara colabeställningen tog flera minuter och då vi satt oss vid vårt bord märkte vi ändock att han hade glömt att öppna glasflaskan med cola. Åter till baren. Vi beställde och betalade. Servitören gav mig kvittot och bad om en signatur och önskade oss samtidigt en fortsatt trevlig dag. (??) Brukar man inte avsluta med de orden, typ när någon går och så? Jaja, vi satte oss som sagt och väntade på maten. Vi försökte få kontakt med servitrisen ett par gånger som bara svischade förbi och tredje gången haffade vi servitören och frågade efter en öppnare. Sedan insåg vi när maten kom att vi inte fått några bestick. Sedan kom Samuel på att det inte fanns kryddor eller ketchup och då tyckte nog servitören att det hela var lite jobbigt och pinsamt och kom ut med – håll i er nu – ett salt- och pepparkar, en flaska ketchup och bredvid våra respektive tallrikar lade han snyggt en varsin påse SUKETTER ??!!!!!???????. Eeh…va??? Vi skrattade så vi grät, så sjukt. Och verkligen toppen på allt som varit innan. Suketter??? Vad fan skulle vi med det till. Är det gott till Biff Rydberg och/eller hamburgare? Är det jag som inte hänger med i mattrenderna?? Maten var i alla fall god och ambitionerna likaså, men jag skruvar fortfarande på mig av obevämlighet när jag tänker på det restaurangbesöket. Dessutom hade han fingrarna INNE på tallriken när han serverade och fingrarna uppe vid kanten när han serverade kaffekopparna och inte i örat på koppen. Jag har verkligen ingen som helst servitörskunskap men nog måste väl det vara det första de lär sig på utbildningen att INTE ha fingrarna i mat eller dryck?

Vi blev mätta och roade i alla fall. De har uteserveringen precis bakom driving-range-stället och vi valde ut en stackars golfamatör som verkligen skiljde sig från mängden. Han liksom stod och juckade mot klubbans handtag varje gång han skulle slå. Vi trodde han var full först men han var nog bara så koncentrerad på allt han lärt sig i senaste numret av ”Allt om Golf”. Han liksom hängde över klubban och juckade några gånger och sen slog han. Bra förvisso, men varför juckade han mot klubban??

Om någon som läser det här kan förklara dessa servitörs- och golfspelaregenskaper – för det kanske är jag som bara inte hänger med i trenderna? – så förklara gärna. Annars skicka ett PM så kan jag namnge restaurangen så utlovas en kväll med mycket skratt och god mat!