Idag är jag så jävla ledsen och besviken. Du vill att jag skall sluta med mitt missbruk. Det är klart jag vill. Jag vill inget hellre. Men det är så JÄVLA svårt och minsta, minsta motstånd, minsta motstånd, minsta motvind gör att jag så gärna vill tillbaka. Jag sitter här sjukskriven sen drygt ett år tillbaka och har fan inte gjort mycket under den tiden. Nu har jag hittat vänner som befinner sig i samma situation. Vi stöttar och kämpar med varandra. Vi stjälper inte varandra. Vi hjälper varandra. Vi är på samma nivå. Ingen -INGEN- kan någonsin förstå detta helvete vi alla går och gått igenom. Bara vi. Ingen annan. Visst, du kan försöka förstå, men det är en omöjlighet om man inte varit där. Jag har trillat fram och tillbaka, det är ingen hemlighet. Men jag kämpar. Och jag är en BRA mamma till mina barn. Jag finns där för dem i vått och torrt. Jag pratar mycket med dom, jag ägnar mycket tid åt dom, jag ger dem otroligt mycket kärlek och av min tid. Jag hjälper dem med läxor och jag köper kläder som de vill ha. Jag finns för dom dag som natt. De får sova i min säng eller vice versa. Jag somnar bredvid dom när de vill. Jag läser eller lyssnar på godnattsagor. Jag tvättar deras kläder. De är hela och rena. De är underbara barn; artiga, omtänksamma, snälla och otroligt godhjärtade. Jag låter alltid deras vänner vara här, hemma hos oss skall ALLA vara välkomna och det märks eftersom huset är fullt med barn varje barnvecka och det älskar jag.

Jag kämpar. Jag säger det igen; jag kämpar. jag väntar på plats på kliniken, det vet du. Varför tror du jag står i den kön? För att bli inlåst i ett antal veckor? Nej, för alla andras skull. För att visa att jag kan och vill. Och den dagen kommer då jag blir mitt gamla jag igen. Men tills dess? Varför låter du mig inte vara med de jag tycker om? De som stöttar mig på ett annat sätt än du stöttar mig på? Låt mig få vara den jag är NU så länge det inte skadar någon, och det gör det ju inte. Det skulle jag aldrig göra. Alla är eller har inte varit Guds bästa barn, men man måste ge alla en ärlig chans. Och man kan inte döma någon man aldrig träffat. Jag har haft några otroligt roliga, sköna, mysiga dagar de senaste veckorna med mina vänner. Kan du inte låta mig få fortsätta ha det så? VILL du att jag skall sitta här hemma i min ensamhet och ha ångest?

Och för er som inte vet vad mitt beroende handlar om; läs om det på min sida här. Jag är ingen knarkare. jag har fått medicin som gör mig lugn och som dämpar min ångest.

Men du…om du tror att du kan styra mitt liv helt och hållet vet jag inte om detta kan fortsätta, för så kan jag inte leva.