Blir jag av med mina barn nu?


Var skall man börja? Sorgliga dödsbesked förra veckan, då sprack allt. Ville inte vara. Ville inte något. Eller jo, jag ville ut, bort, hemifrån, få distans, fokusera på annat. Men klart jag inte kunde lämna barnen själva och inte heller ställa kravet på Samuel att han skall ta dom medan jag drar iväg och skingrar jobbiga tankar. Försökte få till lite mysigt till Melodifestivalen men abstinens i kombination med frustration och  massa andra känslor gjorde att det bara blev tomt på något sätt. Jag orkar inte, tänkte jag. Orkar inte tänka, orkar inte vara vaken. Smällde i mig en överjävlig dos mediciner,  Samuel ringde 112 och det blev ambulans till SöS, minns bara att jag kramade om barnen och sa att jag var tvungen att åka till läkaren och kolla lite prover och sa att vi ses i morgon bitti, sen att jag kördes in i ambulansen, fick syrgas och droppnålar insatta, blev daskad i ansiktet då och då under färden in och tillsagd att inte sluta andas och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade upp där nästa morgon och var SÅ groggy, kunde varken prata, gå eller stå, allt bara snurrade. Fick prata med överläkaren i Psykiatri och fick förklara att jag bara velat sova, inte dö och blev sen körd hem med sjuktransport. Väl hemma fick jag veta att socialjouren ringt på natten hem till Samuel och försäkrat sig om att barnen hade det bra och ställt massa frågor. De ringde även i förrgår kväll och frågade hur jag mådde, ifrån psykiatrin. Och går ringde de från socialen/Familjeenheten och jag skall ha möte med dom och missbruksenheten på fredag. Eftersom jag åkt in och ut från olika kliniker och sociala automatiskt kopplas in varje gång något liknande händer så har jag haft mycket kontakt med dom tidigare. De är helt fantastiska, men när hon ringde i morse kändes det som om hon tänkte att ”nu får det vara nog, det här håller inte”. Och det gör det ju inte heller. Jag vill och behöver hjälp, men hjälpen går inte att få direkt, det är VÄNTETID om man skall få hjälp. Ringde det samtal jag borde gjort för flera dagar sedan, till TUB-mottagningen, den specialistmottagning för läkemedelsberoende jag väntar att få komma in på. Hur många gånger jag än ställde frågan rakt ut om hur jag låg till i kön så fick jag inget bra svar. Hon frågade bara om jag kunde komma med kort varsel den dagen de ringer och har en plats, vilket jag svarade ja på. Jag sitter ju här,  startklar. Barnens pappa ringde och även han hade fått samtal från sociala och om inget händer nu så kommer han att ha 100% av vårdnaden. Marken bara rasar under mina fötter. Hur i h-vete kunde allt gå så fel?? Hur kan ett beroende vara starkare än styrkan att kämpa och vara ”fit-for-fight” för sina egna barn. Nej, nu jävlar Annika, måtte du få hjälp snart för nu går det BARA utför…


Livet, döden och allt underbart däremellan is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu