Somnade om en liten stund som tur var för att slippa ångesten och gick sen upp, åt frukost och duschade. Klockan 13 kom Rolf & Jamie från Missbruksenheten och hämtade mig, de har sån service att de har 2 stycken uppsökare som de kallas, som kan hjälpa till vid sådana här tillfällen. De skulle köra mig dit, vara med där som stöd och sen köra mig hem.
Vi kom dit exakt i tid och gick in och pratade med överläkaren som berättade att hon läst min journal och remiss och att de naturligtvis skulle ordna plats åt mig där. Vidare berättade hon att avdelningen var stängd efter 19 på kvällen och 07 på morgonen, då är man inlåst. Panik. Det är 10 vårdplatser och man delar rum med någon av samma kön. Vi gick igenom hela min missbrukshistoria som sträcker sig många år tillbaka och sedan var mötet slut. Jag hade hundra tankar och frågor i huvudet men fick inte fram en enda av dom. Jag hade velat fråga om besökstider, om man får ha sina egna kläder, om det är tillåtet med eget schampo och dylikt (på Maria Pol fick man inte ha sådant för desperata alkoholister DRICKER skiten!!!) men här är det ju bara läkemedelsberoende så det är nog inget problem. Det där med låsningen kändes mindre bra för det måste ju innebära att inga besöks tillåts efter 19? Jag kommer att dö utan mina barn på besök!!! Man får i alla fall komma hem på helgpermissioner under den 3-4 veckor långa vårdtiden. De helgerna kommer jag att mysa ihjäl mig med familjen, åh, vad jag skall ta tillvara på dom.
Hade också velat fråga om telefon och/eller dator var tillåtet (på grund av sekretess och ibland av rädsla att folk skall hänga sig i sladdarna så kan sådant vara förbjudet ibland) Hemskt, men sant. Hon berättade att de erbjöd öronakupunktur, vilket jag provat förut när jag låg inne på Maria Pol utan att det gav resultat, men visst, det var i alla fall ett avbrott i tristessen. Vad som händer annars på dagarna när man är där har jag ingen aning om. Vad äter man? Sjukhusmat på bricka på rummet eller i en allmän matsal? Finns TV? Hur sjutton skall man få dagarna att gå?
Och det ”värsta”; man vet aldrig när en plats erbjuds. Det står ca 30 stycken i kö just nu, men om man inte svarar när de ringer eller om personer som står i kö inte är redo för inläggning hamnar de sist i kön så de kan ringa på måndag och säga att jag får komma in, eller så kan de ringa om 2 månader. DET känns lite jobbigt. Det är ju en del praktiska saker som måste ordnas, med barnen och så. Det arbetet får jag börja nu, laga mat och frysa in bland annat då Samuel kommer hem efter 18 på kvällarna från jobbet. Man får väl också göra som när man väntar på förlossningen, packa nån form av väska i förväg eller nåt. Och OM jag får ta med datorn måste jag skaffa mobilt bredband.

Jag som så gärna ville ha plats på TUB känner nu endast skräck. Att bli inlåst, att inte få ta emot besök efter 19 (vem kan INNAN liksom? Folk jobbar ju…), att inte få använda den enda legala drog man brukar under kvällen (cigaretter), tänk om man får någon rumskamrat som man inte alls kommer överens med….miljoner tankar snurrar i huvudet och jag har ångest, ångest, ångest. OM man får ta emot besök och någon vänlig själ därute kan komma ifrån så kommer ni att vara MER än välkomna.

Snart kommer mina älskade barn hit, en dag tidigare, eftersom Jonas skall på möte med jobbet. Ska bli såååå mysigt. De ger mig sån otrolig kraft och styrka. Älskade, älskade Linus & Lucas, mamma skall fixa det här för ER skull!